”Ni beskattar, spenderar och äventyrar ekonomin.” Så lyder ofta den amerikanska högerns demonisering av landets vänster. Varje gång en demokratisk politiker lanserar ett reformförslag som kräver ökade skatteintäkter plockas retoriken effektivt fram. Resultatet – ett politiskt landskap där skattehöjningar ofta är lika med politiskt självmord.
Tankesmedjan Roosevelt Institute släppte nyligen en rapport som just studerar Demokraternas oförmåga och ovilja att höja viktiga skatter. Rapportförfattarna menar att Demokraternas försök att smyga in en trojansk häst med höjningar i skattesänkarland – i stället för att öppet och tydligt deklarera satsningar – ytterligare urholkar förtroendet för skattepolitiken som verktyg. I motsats till vad många tror har USA haft långa perioder av höga skatteuttag, som parats med omfattande sociala reformer. Men i dag omöjliggör en ond spiral av sinande resurser och sjunkande förtroende en offensiv reformpolitik.
När S-gruppledaren Mikael Damberg häromdagen sammanfattade regeringens år vid makten var analysen lika delar skarp som relevant. Sämre skolresultat, lägre sysselsättning och växande klyftor. Däremot uteblev ett resonemang om hur socialdemokratins alternativ ser ut.
Fenomenet skvallrar om tidsandan. Sveriges höga skattenivåer har fungerat för att medborgarna känt att politiken också levererat i lösningar och reformer. Nu är situationen den omvända. Snart två mandatperioder under borgerligt styre har gett oss ett till synes oändligt pärlband av jobbskatteavdrag. Debatten har förskjutits.
Att gå till val på en skattepolitik som lappats i marginalerna blir lite som att nöja sig med att gnaga på ostkanterna som blev kvar efter kalaset. Högerns historiska misstag i Sverige var att den fick en närmast besatthet av socialdemokratin, som ibland tog sig rent mytiska proportioner. I stället för att formulera en sammanhängande borgerlig vision utgick högern från vad S definierat som den politiska spelplanen och bedrev politik därefter.
Socialdemokraterna riskerar att göra samma misstag.
När Magdalena Andersson kommenterade regeringens vårproposition tidigare i år handlade det inte om en systematisk kritik av hur den ekonomiska politiken spjälkade samhället, utan om budgetramar. Anders Borg var inte tillräckligt bra på att följa ramverket. Oppositionspolitik, någon?
Skillnaden mellan högern och vänstern är att medan den förra tar ett steg för att förklara dess politisk, kräver den senare åtminstone tre steg. Att förklara hur höga skatter finansierar välfärd som i sin tur frigör människors potential kräver mer av budbäraren.
Men snarare än att kapitulera inför uppgiften borde progressiva företrädare snappa upp en retorikkurs eller två och finna kraft och mod att koppla samman torra staplar och siffror med reformer som sprider makt till fler. Så svårt kan det väl inte vara?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
