När statistiken blir revolutionär

När Trafikverket nyligen presenterade siffror över de svenska tågens punktlighet hade den på bara ett år förbättrats från 87 till 97 procent. Men ett antal flitiga tågresenärer kände inte alls igen sig i siffrorna. En sa i ekot att hon trodde att en tredjedel av alla tåg var försenade.  En annan menade att nästan alla tåg kom för sent.

Trafikverkets generaldirektör viftade undan allmänhetens reaktioner med att ”det var den upplevda verkligheten, i förhållande till den verklighet vi kan beskriva i siffror”. Sedan gick en månad och radioprogrammet Kaliber i P1 kunde visa att den förbättrade punktligheten berodde på ett nytt sätt att definiera försening. Förr räknades en försening som minst fem minuter. Detta hade man ändrat till femton minuter. Och vips blev tågen punktligare.  Inte i verkligheten, men i statistiken.

Det finns ett klart behov också på andra områden av att kunna försköna ”den upplevda verkligheten” genom att byta statistisk metod. Mest uppenbart när det gäller arbetslösheten.

Göran Persson på sin tid anklagades ju av Fredrik Reinfeldt för att försöka sänka arbetslöshetstalen bland annat genom att inte räkna heltidsstuderande som sökte arbete som arbetslösa. Men i dag är den öppna arbetslösheten högre än den var när Reinfeldt tillträdde som statsminister 2006. Nyligen gjorde därför statsministern ett försök att omdefiniera arbetslöshet: ”Om vi tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi en mycket låg arbetslöshet”. Ungdomar, äldre och utrikes födda skulle alltså inte räknas.

Siffror friseras och omtolkas av det enkla skälet att statistik ibland kan ha en nära nog revolutionär anstrykning.

Så uppfattade i vart fall en annan högerledare Gösta Bohman saken. Under sin tid som ekonomiminister ville han lägga ner Statistiska Centralbyrån.  Om SCB:s tabeller och diagram exempelvis visade förvärrade ekonomiska villkor för barnfamiljer skulle alla vänsterns sociala ingenjörer få vatten på sin kvarn och kräva nya stora kostnadskrävande reformer. Statistik som en motor för samhällsförändringar, det ville Bohman inte ha.

Men det var för snart 40 år sedan år sedan. Jag minns att vi då ännu sorglöst kunde skämta om att marknadshögerns yttersta mål var att ge kirurger prestationslön efter hur många operationer de kunde utföra.

I dag är det inget skämt. Nu finns något som kallas New Public Management och som går ut på att värden som offentlig sektor skapar och som egentligen är omätbara ska göras mätbara via en armé av konsulter. Ska vi tro Maciej Zarembas viktiga artiklar i DN ägnar sig landets läkare numera mer tid åt att fylla i statistikrapporter än att bota sjuka. Utan siffror blir det ingen ersättning. Men systemet är så verklighetsfrämmande att ibland får man mer poäng på de halvfriska patienterna än de verkligt vårdkrävande.

Den här ekonomiseringen går igen överallt. Universiteten ska inte vara reflekterande, utan produktiva. Publiksiffror styr numera kulturlivet, trots att de flesta av oss inser att den största konsten ibland inte blir någon succé i sin samtid. Statistik var viktig för 40 år sedan när man ännu trodde på det planerbara samhället, det som Gösta Bohman ville bekämpa. Men nu är det en annan sorts statistik som efterfrågas av dem som vill riva ner välfärden, och kommersialisera kultur och bildning.

Vi som finns inom journalistiken älskar siffror. Vid sidan av bränder och olyckor är någonting som blivit ”mer eller mindre” själva nyhetsförmedlingens basvara. Samtidigt kan man ibland undra om alla i nyhetsfabrikerna som får sig tillskickat pressmeddelanden med siffror inser vilken politisk roll de ibland kan ha. Att radion genomskådade verkligheten bakom statistiken om de allt mer punktliga tågen manar till efterföljd.