ledare Den syriska regimens offensiv har skapat en ofattbar kris i provinsen Idlib. Människor flyr i desperation. Nu måste omvärlden sätta tryck på Assad, Ryssland och rebellgrupperna. Ett eldupphör är nödvändigt.
Byar brinner. Sjukhus och bostadshus bombas. Vägarna är igenproppade av människor som desperata försöker undkomma våldet. Bashar al-Assads regimstyrkor rycker fram med understöd av Ryssland och tvingar människor på flykt. Många har redan flytt flera gånger, från Aleppo, från östra Ghouta, från områden kring Damaskus.
På kort tid har befolkningen i den syriska provinsen Idlib fördubblats. Enligt FN befinner sig över 830 000 människor på flykt i området, de flesta är kvinnor och barn. Flyktinglägren har svällt över alla gränser. Det saknas tält, människor sover under plastskynken. På nätterna har det varit minusgrader.
Människorna i Idlib plågas av korseld mellan Bashar al-Assad styrkor och militanta miliser som kontrollerar delar av provinsen, däribland jihadistiska Tahrir al-Sham. Samtidigt sitter människorna fast i en återvändsgränd. Gränsen mot Turkiet är stängd. Utan vägar ut återstår bara att stanna i kulregnet.
Vad som sker i Idlib är en angelägenhet för världssamfundet. De stater som blundar och tittar bort är medansvariga.
När Jan Egeland, chef för Norsk Flyktinghjälp och tidigare ansvarig för FN:s humanitära insatser i Syrien, i SVT:s Agenda fick frågan om hur han skulle beskriva situationen i Idlib svarade han: ”Det kunde inte vara mer fruktansvärt än det är nu. Detta är den värsta folkfördrivningen, det värsta slaget mot civilbefolkningen, i det värsta kriget i vår generation.”
Vad som händer på sikt är oklart. En möjlighet är att Assads styrkor till sist tar kontroll även över Idlib. Det skulle förmodligen innebära ett långdraget och fortsatt dödande av en instängd civilbefolkning. Hittills har regimens styrkor inte gjort skillnad på militära och civila mål. I veckan anklagade FN den syriska regimen och de ryska styrkorna för att ha dödat 300 civila, attackerat 19 skolor och 12 sjukvårdsenheter, flera med Röda Korsets emblem. Enligt FN bör dåden klassas som krigsförbrytelser.
En annan möjlighet är att Assads militära offensiv stannar av på grund av militärt motstånd eller omvärldens tryck. Då kanske Idlib förvandlas till en självstyrande enklav. Det är vad Turkiet önskar. Erdogan tror att en sådan lösning skulle motverka ett ökat kurdiskt inflytande. Detta är också vad Labourpolitikern David Miliband, idag ordförande för International Rescue Committe (IRC), lyfter fram som den bästa möjliga utvägen. Han talar om att bygga en ”säkerhetszon” eller ett ”Gaza i Syrien”. Men även den möjligheten är riskfylld. Våldet skulle ständigt hota att flamma upp och enklaven skulle i värsta fall styras av jihadister.
Vägen framåt är med andra ord minst sagt svårframkomlig, men vad som händer härnäst är avgörande. Det är svårt att vara optimistisk, men fyra vägar måste ändå prövas.
För det första måste världssamfundet sätta press på de stridande att omedelbart gå med på ett eldupphör. Det gäller Assads styrkor och rebellgrupperna i området. Ett tungt ansvar faller på Ryssland som aktivt deltar på Assads sida. Omvärlden måste ställa krav på Ryssland att omgående avsluta offensiven.
För det andra måste omvärlden förmå Turkiet att öppna gränsen för människor som befinner sig på flykt. Turkiet hänvisar till att landet redan tagit emot 3,8 miljoner flyktingar från Syrien och inte klarar att ta emot fler. Här måste EU ta ett ansvar. Men hur komma vidare? Bör det auktoritära Turkiet erbjudas utökad ekonomiskt stöd? Eller är EU:s medlemsländer beredda att dela på ansvaret och ta emot flyktingar? Inom EU är Ylva Johansson kommissionär med ansvar för migrationspolitiken. Vad är hennes uppfattning om katastrofen i Idlib? Vad tycker hon att EU kan göra? Har hon ens fått frågan? Dessvärre är frågorna fler än svaren, vilket inte betyder att svaren kan vänta. EU måste omedelbart inleda överläggningar med Turkiet där målet måste vara att gränsen öppnas och flyktingarna får skydd.
För det tredje behövs ett massivt humanitärt stöd. Också det är svårt. Humanitära insatser är nära nog omöjliga när krig pågår och gränserna är stängda. Trots det når viss hjälp fram, kanske kan ännu mer göras. Även basala insatser kommer att rädda liv.
För det fjärde måste den mänskliga tragedin i Idlib bli en huvudfråga inom FN och i de diplomatiska överläggningarna. Vad som sker i Idlib är en angelägenhet för världssamfundet. De stater som blundar och tittar bort är medansvariga. Ett litet men positivt steg är att Sveriges utrikesminister Ann Linde drivit på frågan inom EU.
Därtill behövs opinionsbildning. För allmänheten finns stora möjligheter att ta del av vittnesmål. I SvT berättar Abuldmecid Halebi, som tidigare lyckats fly till Turkiet, om telefonsamtalen från systern Fatima som befinner sig på andra sidan gränsen i Idlib. Hon berättar att det inte finns någonstans att ta vägen och att hon och barnen inte ens har tillgång till ett tält. ”Det är som om världen går under här”, säger Fatima.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
