fredagskrönikan Allt färre svenskar har en militär grundutbildning. Men varför skrotade vi lumpen? Jonas Nordling söker svar i dåtidens debatt.
Rysslands angrepp på Ukraina har gett oss svenskar förnyad anledning att se över vår egen beredskap. Hur är det med skyddsrum och flyglarm? Nästa steg är förstås att stämma av stridskunskaper hos varje enskild svensk. Och där vet vi att det finns stora luckor. Inte minst för att vi avskaffade värnplikten för rätt länge sedan.
Hur gick det egentligen till? Jag kan inte minnas att detta diskuterades överhuvudtaget. Trots att det skedde så sent som 2009.
16 juni detta år beslöt nämligen riksdagen, med röstsiffrorna 153-150, att låta värnplikten vila i fredstid.
Det är klart att dåtidens värnpliktsregler ställde till det för politiker som ville föra krig utomlands.
För att friska upp mitt minne gick jag till riksdagens protokoll för att ta del av debatten inför beslutet. Bara för att finna att det inte heller där diskuterades särskilt mycket. Av flera timmars prat fredagen den 12 juni 2009 handlade mycket få inlägg om just effekten av att avskaffa värnplikten. Socialdemokraten Anders Karlsson inledde visserligen med att beröra saken i sitt anförande:
Sedan tror jag att något som vi måste ha klart för oss är att om man väl avskaffat värnplikten – oavsett om lagen formellt avskaffas, vilandeförklaras eller bara inte tillämpas – blir det mycket svårt att återinföra den såväl politiskt som praktiskt. Eller som ordspråket säger: Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen.
Där hade Anders Karlsson onekligen en poäng, men ingen plockade upp just den handsken under denna debatt. Istället träder dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors (M) in någon timme senare och påpekar i förbifarten:
Värnplikten medger inte att förband används utanför gränsen med mindre än att Sverige är direkt hotat. Därmed begränsas vår möjlighet att i närområdet agera stabiliserande för att hindra konflikter från att sprida sig, förvärras eller komma till vårt eget lands gränser.
Det är klart att dåtidens värnpliktsregler ställde till det för politiker som ville föra krig utomlands. Men jag vet inte om det var det bästa argumentet för att avskaffa värnplikten, ens då.
Moderata yrkesofficeren Karin Enström, som något år senare skulle ersätta Tolgfors som försvarsminister, hade dock ytterligare argument att tillföra i debatten:
Ett sådant frivilligt system, där Försvarsmakten får konkurrera med andra arbetsgivare och utbildningsanordnare om unga, duktiga kvinnor och män, tror jag skulle vara väldigt välgörande. I stället för att som i dag beställa värnpliktiga från ett pliktverk måste Försvarsmakten bedriva en verksamhet som verkligen lockar till sig unga människor. Man måste också vara duktig på att visa vad man gör.
Detta rimmar åtminstone rätt ur ett ideologiskt perspektiv för en företrädare från ett parti som i alla lägen lyfter konkurrensens fördelar. Men Karin Enström avslutar även kort därefter debatten med den främsta anledningen till att värnplikten avskaffas:
Om några lever kvar i en romantisk uppfattning om att allmän värnplikt fortfarande finns vill jag påminna er om att den allmänna värnplikten nu för tiden varken är allmän eller obligatorisk. Vi utbildar ungefär 5 000 personer per år ur en årskull på ungefär 110 000. Den grundläggande förändringen från en allmän värnplikt har redan skett och kommer nog att bestå oavsett hur det slutgiltiga systemet för rekrytering till grundutbildning kommer att se ut.
Det var helt enkelt ett system som allt färre berördes av. Det fasades helt enkelt ut. Sett till en internationell trend var det inte heller något konstigt. Ytterst få länder i världen har idag allmän värnplikt, åtminstone en som innebär att de flesta konkret faktiskt genomgår en militär grundutbildning. I Europa har endast tre länder kvar en sådan ordning. Det intressanta i sammanhanget är dock vilka dessa tre länder är.
Österrike. Schweiz. Finland. I åtminstone två fall handlar det om länder som byggt sin identitet på en stark känsla av integritet.
Nu har Sverige visserligen återinfört något som kallas värnplikt, men det kan väl närmast liknas vid rådande förhållanden 2009, så som Karin Enström så träffande beskrev läget då i riksdagen.
Något säger mig att vi då antagligen missade några aspekter i värnpliktsdiskussionen. Jag gissar dock att dessa argument snart dyker upp och tänker: Bättre sent än aldrig.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
