När vi ändå är igång och moderniserar

Vem hade då, för flera hundra år sen, kunnat tro att det skulle komma en tid som präglades av demokrati, jämlikhet och individuella rättigheter? Varför då tvinga en viss familj att födas in i sin roll?

Dramat i Svenska Akademien har väl knappast undgått någon. Övergrepp, svek och oblyga förolämpningar. För den som inte är inblandad på nära håll är det svårt att skilja händelseförloppet från handlingen i någon av 00-talets mest skandalösa dokusåpor.

Ironiskt nog är det kungen – som själv är symbol för en hopplöst konservativ tradition – som har uppdraget att kliva in och modernisera Svenska Akademien. När kung Carl Gustaf ändå är igång och moderniserar borde han ta sig en titt på sin egen roll; kanske redan i dag, när det är Valborg och födelsedag och allt.

Det var nog inte det här Gustav III såg framför sig när han grundade Svenska Akademien 1786. Det var nog inte heller den här världen Gustav Vasa såg framför sig 1544 när han lade grunden för arvkungadömet. Och vem kan klandra dem? Det är en erkänt svår uppgift att se flera hundra år in i framtiden.

Vem hade då, för flera hundra år sen, kunnat tro att det skulle komma en tid som präglades av demokrati, jämlikhet och individuella rättigheter? När vi nu ändå hamnat här är det dags att de institutioner som upprätthålls av oss som samhälle också de präglas av tidsandan.

Sedan den republikanska klubben  bildades 1955  (numera ersatt av Republikanska föreningen) har argumenten för att göra sig av med monarkin skiftat. Då lyfte man fram det orimliga i att en överhöghet, given av Gud själv, skulle stå över både lagen och de andra medborgarna.

Dagens republikaner pekar allt oftare på att det är orätt att i en liberal demokrati tvinga enskilda individer, som endast genom att födas in i en viss familj, att ta sig an en viss roll.

Måhända är skiftet en spegling av hur vi gått från att analysera makthierarkier till att bli självförverkligande individualister …

Till syvende och sist handlar det varken om apanaget eller om att det är synd om 6-åriga Estelle.

Ja, och sen kommer vi till apanaget – den enda delen av statsbudgeten som vi skattebetalare inte kan kräva redogörelse för. Visst, det rör sig bara om 60 miljoner, men när annars menar vi att lite svinn ur statskassan är ok? Den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller var rätt på bollen när han menade att »Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket!«

Svenskarna rör sig (lite för) långsamt i en republikansk riktning. Stödet för kungahuset minskar över tid och ligger nu på 65 %. Ännu är det ett tag kvar tills majoriteten föredrar republik framför monarki. Om vi fortsätter i den här takten lär kungahuset överleva åtminstone några decennier till.

Men, ingen vill ju bli utkastad från ett kalas som om en saknade värdighet. Bättre då att kungahuset själva tackar för sig, i god tid innan det blir pinsam stämning.

Till syvende och sist handlar det varken om apanaget eller om att det är synd om 6-åriga Estelle vars framtid blivit förutbestämd genom ett beslut som väl var någorlunda rationellt på 1500-talet.

Det handlar helt enkelt om att monarkin är en otidsenlig styrelseform som har spelat ut sin roll.

Svenska Akademien kan fortfarande räddas och har då en roll att fylla i Kultursverige, om än i en kostym av mer modernt snitt.

Vad gäller knugahuset är det tveksamt om det har en plats i en framtida, modern demokrati.

Tack, Gustav Vasa, för din insats, men nu har monarkin definitivt gjort sitt.