Söndagskrönika Förra året gav Kent Werne ut sin bok om konspirationsteorier och dess försvarare. Sedan dess har han föreläst om boken många gånger runt om i landet, inte sällan med troende som publik. Och den som kör in handen i ett getingbo får vara redo på att bli stucken.
Jag hade knappt börjat innan handen flög upp. Han ville ställa mig mot väggen, avslöja mina lögner, deklarera sanningen. Det syntes på honom, på ivern i ögonen och hastigheten i handrörelsen. När han efter föreläsningen äntligen fick ordet hade han samlat på sig närmare hundra frågor och kommentarer. Jag bad honom välja en.
”Du sa att konspirationsteoretiker ljuger…”
Jag var tvungen att avbryta honom. Det hade jag nämligen aldrig påstått. Jag hade däremot sagt att de som förfäktar konspirationsteorier ser den officiella bilden och den etablerade kunskapen som lögn och bedrägeri. Min erfarenhet är dessutom att konspirationsteoretiker sällan ljuger, i alla fall inte med flit. De flesta tror på vad de säger och skriver, merparten är uppriktiga sanningssökare, även folk som de facto far med osanning.
Men killen insisterade. Blicken mörknade.
”Jag har noterat det här i blocket”.
Han hade sin sanning. Och han var inte ensam. Utspridda i den 80-hövdade publiken satt nämligen en imponerande skara konspirationstroende. Frågestunden blev sålunda en skur av utläggningar om 11-september, manipulativa PK-medier och diverse komponenter i den dolda maktens anatomi. En medelålders kvinna plockade upp en videokamera, riktade den mot mig, och tog ner den först sedan jag flera gånger bett henne sluta filma.
Varpå en annan kvinna beskyllde mig för att vara arrogant.
Jag fångade in andra ansikten i publiken, som satt med undrande anleten.
En medelålders kvinna plockade upp en videokamera, riktade den mot mig, och tog ner den först sedan jag flera gånger bett henne sluta filma.
Den som kör in handen i ett getingbo får vara redo på att bli stucken. Och helt oförberedd var jag förstås inte. En föreläsning om konspirationsteorier drar givetvis till sig en och annan som tror på dem. Episoden på ABF i Malmö var inte heller den första live-illustrationen över hur konspirationstroende människor tänker och interagerar. Sedan min bok släpptes i augusti förra året har det blivit många framträdanden – från Vilhelmina i norr till Trelleborg i söder. Och nästan överallt har de dykt upp, inte sällan har de bänkat sig på första raden, grimaserat när de tyckt att jag behandlat deras favoritteori styvmoderligt, utkastat de gängse ”bevisen”, ibland vrålat rakt ut om de inte kunnat hålla sig.
I Göteborg skrek en kille ”men det var ju en förinspelad film” för full hals, angående videoklippen som visar hur flygplanen träffar tvillingtornen 2001. Hans teori var istället att tornen sprängdes av USA:s regering, att 11 september var ett insiderjobb.
Ett tag undrade jag om det ens var nödvändigt att föreläsa. Kanske kunde jag släppa in konspirationsteoretikerna direkt och låta dem göra jobbet. Var det inte skojigare med autentiska röster än att titta på en serie powerpoint-bilder?
”Ett levande källmaterial på plats”, som en historiker kommenterade saken.
Efter föreläsningarna har även konspirationstroende av den blygare sorten vågat sig fram. Bland dem en herre som på egen hand listat ut vilka som mördade Palme, en gosse som hävdade att kristna rymdödlor sprider konspirationsteorier om muslimer och judar i syfte att dölja sina egna ränkspel, och en dam som trodde sig veta att Illuminati redan (i oktober) bestämt vem som skulle bli svensk statsminister (”jaså”, svarade jag nyfiket och undrade vem de hade utsett, varpå hon genmälde: ”det borde väl du veta!”).
Vissa självutnämnda sanningsvittnen har varit särskilt ihärdiga, som killen från föreningen ”Cui bono”, vilken gästade tre av mina föreläsningar i Göteborgstrakten – varje gång med ambitionen att korrigera vad han betraktade som desinformation.
Men flest dök ändå upp den där kvällen i Malmö.
Det var inte en slump. De hade mobiliserats. På Vaken.se – en portal för konspirationsteorier – hade en viss ”Andy Ljunggren” proklamerat: ”På torsdag är det föreläsning av Kent Werne om konspirationer där han kommer sprida propaganda och felaktigheter … Om någon kan vara där och ställa kritiska frågor och filma och lägga upp det på vaken efteråt så hade det varit bra.”
”Andy” (en pseudonym, som så ofta i dessa kretsar) hade tidigare skrivit tre långa drapor om min bok på samma sajt, därtill ett antal allt mer affekterade privata mejl och kommentarer på Facebook. Han hade nog gärna närvarat själv, men eftersom han (som det visade sig vid lite efterforskningar) var dömd till sluten rättspsykiatrisk vård efter att ha hotat Säpochefen hade han svårt att komma loss, om man säger så.
Jag var, för första gången, lite svag i benen.
Men samtidigt är det förstås bra att konspirationstroende ibland lämnar underlandet och konfronterar verkligheten – även om de anser att verkligheten är en lögn.
Kent Werne är frilansjournalist och författare, aktuell med boken ”Allt är en konspiration – en resa genom underlandet” (Ordfront förlag).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
