krönika Krutröken har knappt lagt sig efter LAS-utredningen förrän det nu är dags för arbetsmarknadens aktörer att ladda om i skyttegravarna. Utredningen om a-kassan lär leda till ytterligare en politisk strid, spår German Bender.
Även om just arbetsrätten under de senaste veckorna utmålats som nästa stora politiska strid och kritiserats av såväl en samstämmig fackföreningsrörelse som av statsministern själv, är det bara första kapitlet i den större berättelsen om januariöverenskommelsens omstöpning av svensk arbetsmarknadspolitik.
Lite i skymundan har det nämligen sedan 2018 pågått en annan utredning som kan skapa bekymmer för både regeringen och arbetsmarknadens parter. Det handlar om ”Utredningen om en ny arbetslöshetsförsäkring för fler, grundad på inkomster”, mer vardagligt kallad a-kasseutredningen.
Vid en första anblick kan utredningen te sig harmlös. Och under normala omständigheter hade den kanske kunnat passera som en rent administrativ teknikalitet. Men i nuläget kan den i stället lägga sten på börda för regeringen.
Dels handlar utredningen om frågor där facken har starka åsikter och där de politiska partierna är oense enligt ungefär samma linjer som i LAS-frågan.
Dels har de omgivande förutsättningarna kraftigt förändrats sedan utredningen tillsattes, i likhet med vad som hände den nu arkiverade utredningen om Arbetsförmedlingen.
I Arbetsförmedlingens fall handlade det om ett nytt valresultat som kraftigt påverkade inriktningen på arbetsmarknadspolitiken och förpassade utredningen till byrålådan. I a-kasseutredningens fall handlar det förstås om coronakrisen, som på rekordtid möjliggjort förbättringar av a-kassan som både facken och flera riksdagspartier bara kunnat drömma om i många år.
Utredningens direktiv handlar till stora delar om att göra det lättare för fler att kunna få a-kasseersättning. Arbetslöshetsförsäkringen fungerar nämligen allt sämre som en inkomstförsäkring för den som blir arbetslös. Faktum är att andelen arbetslösa som får arbetslöshetsersättning har gått ner från 64 procent år 2007 till bara 37 procent 2016. Och detta trots att ungefär 70 procent av arbetskraften varit ansluten till en arbetslöshetskassa under de senaste tio åren.
Regeringens uppdrag till utredningen handlade därför om att göra a-kassan bättre anpassad till en mer modern arbetsmarknad där allt fler har jobb av uppdragskaraktär, kombinerar jobb och företagande eller periodvis är arbetslösa. Bland annat ska man kunna kvalificera sig till ersättning genom att uppfylla ett inkomstvillkor i stället för som nu ett arbetsvillkor, alltså att under en given tidsperiod (”ramtid”) ha uppnått en viss inkomst snarare än en viss arbetstid.
Gott så. Hittills rör det sig mest om teknikaliteter som nog inte kommer göra någon särskilt upprörd.
Djävulen sitter som så ofta i detaljerna.
Men utredningen innehåller också mer kontroversiella delar som kan skapa oenighet inte bara mellan partierna i riksdagen, utan också mellan fackförbunden.
I och med januariöverenskommelsen fick utredningen nämligen tilläggsdirektiv som innebär att den ska lämna ”förslag för hur arbetslöshetsersättningen kan trappas ned tydligt i takt med arbetslöshetens längd”. Formuleringen är skarp och påminner väldigt mycket om LAS-utredningens direktiv, som angav att den skulle föreslå ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna” (så man kan ana vem som höll i pennan när de delarna av direktiven formulerades).
Att trappa ner ersättningen efter längre period av arbetslöshet är förvisso inte kontroversiellt i sig, eftersom a-kassan ska vara en omställningsförsäkring som ger inkomstskydd mellan arbeten under en begränsad tidsperiod.
Men frågan är hur lång den perioden ska vara, hur snabbt ersättningen ska trappas ner och till vilka nivåer. Djävulen sitter som så ofta i detaljerna.
I direktiven anges också att utredningens förslag ska vara ”budgetneutrala”, vilket innebär att de inte ska leda till ökade kostnader. Alltså måste förmodligen en höjning av a-kassetaket (inte från dagens coronahöjda läge, utan i förhållande till den lägre nivå som gällde när utredningen tillsattes i februari 2018) kombineras med en kraftig avtrappning av ersättningen efter en tids arbetslöshet, precis som Centern vill. Särskilt om fler dessutom ska omfattas av försäkringen.
De politiska skiljelinjerna i fråga om detta är relativt tydliga: de borgerliga partierna vill ha en betydligt snabbare nedtrappning till betydlig lägre nivåer än regeringen och Vänsterpartiet. Frågan är hur ense januaripartierna kan bli när utredningens förslag ska tröskas i regeringskansliet.
När det gäller oenigheten i de fackliga leden är läget däremot inte lika tydligt. Möjligen har TCO- och Saco-sfärerna lättare än LO att acceptera en hög inledande ersättningsnivå som trappas av relativt snabbt, eftersom tjänstemannagrupperna generellt tjänar mer och har kortare arbetslöshetsperioder än arbetare.
En dansk flexicuritymodell för Sveriges del skulle kräva fördubblade investeringar i a-kassa
Men både fackens och partiernas överväganden kompliceras ytterligare av att de båda utredningarna (LAS och a-kassan) bör ses som delar i en större reform. Centerpartiet betraktar dem som steg mot en dansk flexicuritymodell för arbetsmarknadspolitiken.
Den bilden ifrågasätts dock både av LO och av TCO:s nestor i a-kassefrågor, utredaren Mats Essemyr, som uttrycker sig pregnant: ”Om man först skulle försämra anställningstrygghet, och sedan dessutom försämra a-kassan med ett lägre tak – då är det en helt ny flexicuritymodell där jag inte ser var securityn finns.” Han får stöd av arbetsmarknadsforskaren Patrik Vulkan, som menar att en dansk flexicuritymodell för Sveriges del skulle kräva fördubblade investeringar i a-kassa och aktiva arbetsmarknadsåtgärder.
Men även från ekonomhåll höjs röster om att de villkor i arbetslöshetsförsäkringen som förbättrats till följd av coronakrisen inte ska permanentas, utan i stället göras konjunkturberoende och därmed stramas åt när ekonomin vänder uppåt.
Lars Calmfors menar att en alltför generös a-kassa i form av högre ersättningsnivå och längre ersättningsperioder gör att det tar längre tid för arbetslösa att komma i arbete, eftersom de då söker färre jobb och inte är beredda att ta de jobb som finns utan hellre väntar tills de hittar ett jobb de vill ha (att det leder till bättre matchning och högre produktivitet nämns sällan). En annan professor i nationalekonomi, Oskar Nordströms Skans, förordar att regeringen ”snabbt och resolut kan skala tillbaka en bred och generös, men tillfällig, utsträckning av a-kassan”.
En lägre och kortare a-kasseersättning skulle inte bara drabba de arbetslösa inom ramen för själva arbetslöshetsförsäkringen, utan dessutom innebära att kostnaderna för inkomstskydd och omställning delvis lämpas över på facken och omställningsorganisationerna – och därmed på deras medlemmar via högre fackavgifter och/eller dyrare inkomst- och omställningsförsäkringar. Det kan alltså ses som ett sätt att utöka den privata insatsen arbetslöshetsförsäkringen, i linje med en borgerlig syn på välfärden.
Det verkar alltså vara upplagt för strid om a-kassan de kommande månaderna, med inspel från alla de röster vi redan hört tidigare: politiker, arbetsmarknadens parter, ekonomer, ledarskribenter och politiska analytiker. Och så de allt fler arbetslösa förstås, om nu någon bemödar sig om att lyssna på dem.
En utredning kommer sällan ensam, lyder ett urgammalt svenskt ordspråk. Det är snarast en underdrift när a-kasseutredningen nu landar ovanpå LAS-utredningen och i svallvågorna av en arbetslöshetskris som redan lett till en del av de förbättringar i a-kassan den var tänkt att föreslå. Dessutom samma dag som en ny LO-ordförande väljs.
German Bender är programchef på Arena Idé.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
