Sverige har fortfarande anledning att lära av Martin Luther King. Det skriver debattören Nathan Hamelberg.
Jubileumet av Martin Luther Kings ”I have a dream”-tal och marschen till Washington i veckan satte föga förvånande igång en diskussion om USA:s arv av rasdiskriminering, medborgarrättsrörelsens segrar och brister och om samhällets tillstånd.
Talets budskap är lätt att claima för såväl socialister som liberaler; den minimalistiska tolkningen av talet är att Martin Luther King opponerade sig mot rasdiskriminering för att rasismen stod i konflikt med meritokratiska värden som är kärnan i USA:s självbild. För egen del slogs jag av den relativa avsaknaden av i huvudsak fyra saker i amerikansk media.
- För det första: frånvaron av diskussion om hur kriget mot terrorismen har påverkat rasismen.
- För det andra: hur migrationspolitiken understödjer den systematiska exploateringen av främst mexikanska och centralamerikanska papperslösa och hur många av dem som de facto lever i slaveri.
- För det tredje: hur fängelseindustrin skapar ett system av slavarbete.
- För det fjärde: en diskussion om hur Barack Obamas seger i presidentvalet 2008 har spätt på myten om det postrasiala samhället. Snarare än ett postrasialt samhälle är USA, i likhet med Sverige, i mångt och mycket ett postpolitiskt samhälle, där inga av de politiska alternativen erbjuder en förändrad samhällsutveckling i grunden.
Just detta, att det knappt har funnits någon ansats till utvecklad välfärd de senaste dryga trettio åren, har gjort att positiv särbehandling enbart rört om på ytan. En liten svart medelklass har skapats, men utvecklingen i stora delar av exempelvis Chicago, Detroit och Baltimore går emot det som den franska sociologen Loïc Wacquant kallar för hyperghetton: övervakade parallellsamhällen utan tillgång till samhället i övrigt. De är avskurna, med minimal ekonomiskt och demokratiskt inflytande.
I Isabel Wilkersons bok ”The Warmth of other Suns”, som handlar om den stora afroamerikanska migrationen från sydstaterna norr- och västerut 1915–1970, beskrivs de förändringar som 1965 års ändrade medborgarlagar förde med sig för King, SCLC (Southern Christian Leadership Conference) och NAACP (National Association for the Advancement of Colored People). King själv såg att den formella diskrimineringen inte på något sätt var slutet på rasismen; men den pedagogiska uppgiften var plötsligt mycket svårare.
Strukturell diskriminering som inte i sig är legalt sanktionerad var mycket svårare att ge sig på, och entusiasmen hos många liberaler som dittills gett medborgarrättsrörelsen sitt stöd började falna. Samma fenomen som våra dagars ”jämställdhet är bra, men nu har feminismen gått för långt”- argumentation.
När målet formell desegregation var uppnått slogs King i kampen mot fattigdom och mot kriget i Vietnam. Det var också det han mördades för. Kings mördare James Earl Rays hat mot vänstern var om möjligt större än hans rasism.
Det fantastiska med Wilkersons bok är att hon både visar på hur fundamental rätten att migrera är för friheten, men också att migration i sig inte kommer ett förhindra diskriminering och förtryck.
Jag tror inte att det finns en rasifierad antirasist i det här landet som inte har bemötts med ”passar det inte så stick”, ”åk hem”. Eller som i fallet med hijabuppropet då religionsfriheten ifrågasattes, och i vissa fall ledde till trakasserier och våld.
Med samma logik skulle flyktingar från Nazityskland skickas tillbaka om de stod upp för demokrati i Sverige.
Frågan är om vi ska ta någon inspiration av Kings tal och gärning här i Sverige, vad av det han sa för ett halvt århundrade sedan är högaktuellt i dag?
King var i Sverige i samband med att han erhöll Nobels fredspris 1964. I samma veva träffade han Katarina Taikon (mötet beskrivs väl i Lawen Mohtadis bok ”Den dag då jag blir fri”). Behandlingen av romer i Sverige nu och då är typisk för exakt det som King/SCLC ställdes inför: Ett slut på formell diskriminering, men med en fortsatt diskriminering i vardagen.
Rasistisk behandling av romer och resande i Sverige är inte något som bara behöver omnämnas i historieböcker, det är något som behöver konfronteras nu.
Förenklat kan diskussionen nu runt 50-års-jubileumet kokas ner till två huvudsakliga ståndpunkter. En som menar att rasism är en historisk slaggprodukt som successivt kommer försvinna, en annan som menar att rasism närs av andra orättvisor och strukturer.
Att säga att de två ståndpunkterna följer politikens höger–vänster-skala är en förenkling. Snarare är frågan: Anser vi att rasism är vardag eller anomali i Sverige? Enskilda incidenter eller genomsyrande strukturer?
Snart ett år innan valet har polisens, migrationsverkets och kriminalvårdens projekt Reva blivit lika bortglömt som det var kontroversiellt i vintras. Tanken att rasism är något successivt försvinnande är svårt att förena med regeringssanktionerad rasprofilering.
Vi läser om Martin Luther King i skolan, i Kamratposten, ser dokumentärer om hans gärning på SVT. Men ändå är det något med frimärkshjältebilden som skaver.
Vad i den svenska samtiden skulle King ha pekat på som grundläggande att kämpa mot för att tackla rasism? Utan ett hum om vad det är har vi inte lärt oss något av hjältesagorna.
Jag tror att vår migrationspolitik, fattigdom och boendesegregation vore det första King skulle nämna.
Nathan Hamelberg, kommunikatör och debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
