Socialdemokratins förlorade skaparkraft under 1990-talets kris bäddade för partiets förlorade position. S borde lära av sitt 1930-tal då partiet både hade den intellektuella kraften att forma en ny ekonomisk politik och politisk förmåga att omsätta den i kristid, skriver nationalekonomen Hans Larsson.
Vad hände svensk socialdemokrati mellan 1930- och 1990-talen? Under 1930-talet utvecklade man i en ekonomisk kris en ny teori för den ekonomiska politiken. Man genomförde den också framgångsrikt och politiskt växte väljarstödet stort.
På 1990-talet i en ny kris fanns inget av den skaparkraften kvar. Det blev istället denna tids konventionella syn på ekonomisk politik som togs i bruk. Resultatet: En förlorad position både ekonomiskt och politiskt.
Nedan ges ett försök till förklaring.
Björn Elmbrants bok Innan mörkret faller (2015) ger en bra bild av 1930-talet, en tid som jag tidigare hade en annan föreställning om:
Då trodde jag att keynesianskt tänkande kom in i socialdemokratin genom nationalekonomen Gunnar Myrdal och att den socialdemokratiska regeringens expansiva finanspolitik från 1933 var ganska blygsam.
Jag började forska vidare och fick fram en helt annan bild, som stämmer med Elmbrants 1930-tal. Denne visar den tyska socialdemokratins motstånd mot expansiv finanspolitik inför 1930-talets depression och relaterar de katastrofala följderna.
Brittiska Labour visar samma avvisande hållning och det går illa även där.
Svenska SAP, det socialdemokratiska arbetarepartiet, går en annan väg. Ernst Wigforss tar strid mot den rådande ekonomiska liberalismen och utvecklar själv en syn om statens ansvar för sysselsättningen och om en expansiv ekonomisk politik som medel.
Redan 1919 finns detta i ett programutkast med Wigforss som författare. 1930 har synen nått partiets inre krets och återfinns i en partimotion till årets riksdag och 1932 har detta växt till en omfattande och genomarbetad plan för Sveriges ekonomiska förnyelse.
Den socialdemokratiska regering som tillträder senare detta år efter ett mycket framgångsrikt val kan 1933 genomföra sin politik efter en uppgörelse med bondeförbundet (kohandeln) som innebär ett byte: Marknadsmässiga löner i beredskapsarbeten mot »fem öre mer för mjölken«.
Denna »keynesianska» politik är särskilt märkvärdig. Den hade ännu inte utformats av Keynes själv, inte heller prövats i något annat land.
Den socialdemokratiska regeringen satsar under detta decennium kraftfullt på den politik som förberetts genom 1932 års motion.
Regeringen genomför stora offentliga arbeten, allt efter noggrant genomarbetade planer.
Stora investeringar görs i bostäder, järnvägar, skogsröjning, hamnar. Staten är en stor företagare och betydande investeringar görs via helägda affärsverk som Vattenfall, SJ, Televerket. Investeringarna lånefinansieras i sin helhet, en medvetet vald politik. Ekonomin lyfter nu snabbt. Lånen kan lösas redan efter ett par år.
Denna »keynesianska» politik är särskilt märkvärdig. Den hade ännu inte utformats av Keynes själv, inte heller prövats i något annat land. Kritiker har hävdat att injektionen i huvudsak kom från ökad export efter guldmyntfotens fall. Exporten växte men bara tillbaka till 1928 års nivå, alltså ett begränsat bidrag
Några socialdemokrater med Ernst Wigforss i spetsen hade alltså haft den intellektuella kraften att forma en ny ekonomisk politik och den politiska kraften att omsätta den i en kristid.
Resultatet blev inte bara ekonomiskt framgångsrikt utan också politiskt. Partiet växer till bortåt 50 % i valet 1936 och till ett stabilt maktinnehav till långt efter kriget.
Om man nu går vidare till 1990-talets början så uppstår också då en ekonomisk kris. Den är hemmalagad och inte importerad som 1930-talets.
Den är en följd av två avregleringar på 1980-talet av kreditmarknaden resp. valutamarknaden. Dessa ledde till två kriser, båda hösten 1992, som vållade svensk ekonomi mycket stor skada. S är då i opposition.
När S åter kommer i regering hösten 1994 är lärdomarna från 1930-talet om krishantering som bortblåsta. Regeringen växlar med Göran Persson som finansminister över till en hård sparpolitik, helt i den klassiska ekonomiska liberalismens anda.
Det finns inga spår av några några erfarenheter från 1930-talet, varken i de tre sparpropositioner som den nya regeringen lägger 1994/95 eller i skrifter som bär Perssons eget namn, som t.ex. Den som är satt i skuld är inte fri.
När S åter kommer i regering hösten 1994 är lärdomarna från 1930-talet om krishantering som bortblåsta.
Denna politik leder till att den offentliga sektorn krymps som andel av BNP. Den förlorade produktionen efter det kraftiga fallet i BNP från 1992 återhämtas inte. Arbetslösheten som helhet förblir högre och sysselsättningsgraden lägre än före krisen under resten av tiden fram till 2006.
Sparpolitiken kompletteras efter hand med andra reformer i den ekonomiska liberalismens spår.
Det blir ett finanspolitiskt ramverk med utgiftstak och överskottsmål som binder politikens handlingsfrihet. Det sociala skyddsnätet krymps som följd härav successivt.
Sjukförsäkringen görs om efter att ha kolliderat med ett utgiftstak. Realkapitalbildningen (bostäder, järnvägar) närmast upphör. Pensionssystemet förklaras ohållbart, reformeras och kallas nu stabilt, men blir snålt och skapar fattigpensionärer.
Riksbanken görs självständig och sätts som överrock i den ekonomiska politiken. En lång rad avregleringar och privatiseringar följer, som el och tele. Företagsekonomisk lönsamhet blir krav, inte samhällsekonomisk, på statlig näringsverksamhet.
Persson kallas i Veckans affärer för Nyliberalen (41/1995).
Wigforss kamp mot den ekonomiska liberalismen reverseras. Persson har på en partikongress 1996 försvarat sig med att han inte ville sitta i händerna på Wall Streets »flinande finansvalpar«.
Men i hans första finansplan 1995 står där på s. 2 att något behov att låna utomlands inte fanns (Prop 1994/95:100). Den nya (men gamla) ekonomiska politiken har inte gynnat partiet.
Om man jämför S på 1930-talet med S på 1990-talet så skapar de förra en egen internationellt unik ekonomisk politik. De senare följer i gemenskap med andra socialdemokratiskt partier den internationella strömningen.
Den ekonomiska liberalismen är återigen styråran. Resultatet för dessa partier i val 2017 har inte varit gott.
Var går då vägen till förändring för S i Sverige? Tillbaka till Wigforss? Inte vår egen tid? Dagens debatt handlar om att sänkta löner skapar jobb. Eller att ordning och reda i statens finanser betyder låg skuld och och balans i budgeten. Denna debatt repriserar noggrant den 1920-talsdebatt som Wigforss kämpade framgångsrikt emot.
Att komma framåt kräver en kamp med den egna inlåsningen, mot de effektiva stoppklossar man skapat åt sig med utgiftstak och överskottsmål, en riksbank med uppdrag att hindra regeringens politik eller en pensionsarbetsgrupp som omöjliggör förändringar.
En liknande abdikering verkar pågå på det juridiska området enligt en ny rapport från Arena idé (25/11).
Hans Larsson är nationalekonom.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
