Nationalekonomer: En ny penningpolitik kan sänka arbetslösheten

De senaste två decennierna har Sverige, oavsett regering, haft högre arbetslöshet än vad som var fallet under de tre decennierna dessförinnan. Detta sammanfaller i tid med när penningpolitiken lades om till ensidig inflationsbekämpning. Det är dags att förutsättningslöst pröva denna politik.

Situationen på 1990-­talet var till stor del ett resultat av den finanskris och ekonomiska turbulens som inledde decenniet. Men det får betraktas som anmärkningsvärt att arbetslösheten därefter enligt de vanliga definitionerna och mätmetoderna aldrig sjunkit under fyra procent, möjligen med undantag för enstaka mycket korta tidsperioder.

I dag har Riksbanken som huvudsakligt mål att stabilisera inflationstakten kring två procent. Denna politik bygger i grund och botten på föreställningen att expansiv finans-­ och penningpolitik inte kan påverka arbetslösheten på lång sikt, och att valet av inflationstakt därför inte har någon stor betydelse för arbetslösheten. Denna politik växte fram i en speciell tidsperiod, präglad av kraftig inflation och i kölvattnet av tidigare misslyckade försök att stävja denna. En växande mängd forskning utifrån olika perspektiv tyder dock på att denna politik måste förändras om Sverige ska lyckas pressa ned arbetslösheten.

Vi vill särskilt uppmärksamma fyra sådana forskningsperspektiv. Det första är kritiken mot att riksbanken under långa perioder skjuter under sitt eget inlfationsmål, vilket indikerar att räntan varit för hög. Vice riksbankschef Lars E. O. Svensson menade i en studie från förra året att detta kan ha medfört att arbetslösheten blivit onödigt hög.

Svenssons studie ligger teoretiskt nära det andra perspektiv som vi vill lyfta upp och som bland annat utgår från den forskning som den amerikanske ekonomen George A. Akerlof, som 2001 mottog Riksbankens pris till Nobels minne, bedrivit kring sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Akerlofs resonemang går förenklat ut på att vid låg inflationstakt tar inte samhällsekonomins aktörer fullständig hänsyn till denna. Detta medför att om inflationsmålet sätts för lågt riskerar arbetslösheten bli onödigt hög på lång sikt. Svenssons studie tyder på att Riksbanken måste bli bättre på att nå sitt inflationsmål medan Akerlofs forskning tyder på att för låga inflationmål i sig är skadliga.

Ett tredje kritiskt perspektiv kan hämtas från den amerikanske ekonomen Laurence Ball. Han har i flera studier visat att för stram penningpolitik i tider av ekonomisk kris kan ha väsentligt högre långsiktiga kostnader i termer av arbetslöshet än vad den samhällsekonomiska kostnaden blir av något högre inflationstakt. Detta är en konsekvens av så kallad persistens eller hysteresis i arbetslösheten. Det medför att arbetslösheten är lätt att höja men svår att sänka. En penningpolitik som kan bidra till att arbetslösheten inte blir onödigt hög i tider av kris, även om inflationsmålet tillfälligtvis åsidosätts, är enligt detta resonemang samhällsekonomiskt effektiv på längre sikt.

Det fjärde perspektivet är en mer övergripande kritik av de standardmodeller som nuvarande penningpolitik bygger på. Enligt standardmodellerna kan penningpolitiken inte sänka arbetslösheten på lång sikt. Förutsättningen för denna slutsats är ett antagande om att investeringstakten inte påverkar arbetslösheten annat än tillfälligt.

Samtidigt finns det empirisk forskning som tyder på motsatsen – att investeringstakten har stor betydelse för arbetslösheten på såväl kort som lång sikt. Flera studier har bland annat presenterats av ekonomerna Robert Rowthorn och Engelbert Stockhammer, båda verksamma i Storbritannien. Ökad investeringstakt tenderar enligt dessa studier att öka efterfrågan på arbetskraft samtidigt som inflationstakten påverkas av fler faktorer än endast arbetslösheten. Investeringstakten kan i sin tur påverkas av riksbankens räntesättning. Resultaten tyder därför på att både investeringstakten och penningpolitiken kan påverka den långsiktiga jämviktsarbetslösheten.

Det finns ingen anledning för oss att ta ställning mellan de olika perspektiv som presenteras ovan. Vi som skrivit denna artikel har också olika uppfattning om detta. Men det är viktigt att förstå att det inte finns en konsensus inom nationalekonomin rörande hur penningpolitiken bör utformas. Det finns i dag en växande medvetenhet om att de teorier som nuvarande penningpolitik bygger på har brister. Samtidigt har penningpolitikens betydelse för arbetslösheten till stor del lyst med sin frånvaro i Sverige de senaste decennierna.

Det är därför hög tid att föra upp dessa frågor på den politiska dagordningen. Regeringen bör snarast tillsätta en utredning som förutsättningslöst prövar frågan utifrån forskningsläget och de senaste decenniernas erfarenheter.

Ursula Berge, samhällspolitisk chef Akademikerförbundet SSR
Stefan Carlén, förbundsekonom, Handels
Erik Hegelund, nationalekonom
Tony Johansson, doktorand i ekonomisk historia
Boa Ruthström, chef Arena Idé
Roland Spånt, f d chefsekonom på TCO, ek dr
Lars Pålsson Syll, ek dr, professor Malmö högskola