Krönika Omvalet av Xi Jinping markerar en fortsatt auktoritär linje, men trots att ekonomiska och sociala problemen i Kina blir värre märktes ingen självrannsakan på Folkkongressen.
Kinesiska kommunistpartiets partikongresser är välregisserade tillställningar där mycket görs upp bakom stängda dörrar. Därför är det inte märkligt att den mest uppmärksammade händelsen under den nyligen avslutade kongressen var att den tidigare presidenten Hu Jintao, till synes mot sin vilja, leddes ut ur kongressalen.
Oavsett vad som är bakgrunden till händelsen så har den en symbolisk betydelse. Under Hu Jintaos tid som president mellan 2003 och 2013 hade Kina ett kollektivt ledarskap. Landet öppnades upp för utländska besökare och investeringar. På den nu avslutade 20:e partikongressen befästes president Xi Jinpings ställning som oomstridd ledare för ett land som blir mer slutet, som uppträder allt mer aggressivt mot omvärlden och mer repressivt mot den egna befolkningen.
Kina har fastnat i en politik av nolltolerans mot Covid som begränsar kinesernas frihet i vardagen och drabbar ekonomin
Sverige är ett av de länder som har fått känna av den mer aggressiva kinesiska politiken med bortförandet och fängslandet av svenske Gui Minhai och en kinesisk ambassadör som inte respekterat medias frihet i vårt land.
Kongressens mål var att visa upp ett starkt Kina. Som väntat omvaldes Xi, en viss föryngring skedde av ledarskapet, den egna politiken mot Covid hyllades och retoriken mot Taiwan var illavarslande högljudd. Men retoriken kan inte dölja det faktum att Kinas utmaningar är mycket större i dag än vid kongressen för fem år sedan.
Kina har fastnat i en politik av nolltolerans mot Covid som begränsar kinesernas frihet i vardagen och drabbar ekonomin. Medan andra delar av världen har öppnat upp präglas Kina av hårda nedstängningar och ständiga Covidtester. Frustrationen bland de som drabbas är stor. Hårda karantänregler gör det svårt att resa till och från landet. Före pandemin turistade miljoner kineser utomlands, nu får den kinesiska medelklassen hålla sig hemma. Allt färre utlänningar bor i landet.
Den ekonomiska kostnaden för Covidpolitiken är enorm och en delförklaring till att ekonomin bromsar in. Men för den kinesiska ledningen är det en prestigefråga att hävda att Kinas Covidpolitik är en lysande framgång, de förmår inte att ompröva den. Det spekuleras om att kinesiska vaccin inte ger det skydd som de uppges ge. I dag är det bara ett fåtal mycket auktoritära stater, som Nordkorea och Turkmenistan, som liksom Kina använder Covid som argument för att isolera landet.
Det märks att den kinesiska ekonomin har problem. Covidpolitiken, handelskonflikter och ökade kostnader gör att internationella företag flyttar produktion ur Kina till länder som Vietnam, Kambodja och Bangladesh. Ungdomsarbetslösheten är uppe i 20 procent och klasskillnaderna är mycket stora.
President Xi talade på kongressen om begreppet ”common prosperity” för att beskriva att man behöver stödja de fattigaste samt begränsa spekulation och en del av de nyrikas utsvävningar. Men faktum är att president Xis presidenttid har präglats av motsatsen, växande ekonomiska klyftor och skattesänkningar för de som redan har det bäst. Den kinesiska ledningen fruktar att utvecklingen ska leda till protester och social oro.
Tidigare har kinesiska ledningar mött nedgångar i ekonomin med stora inhemska investeringar som hållit uppe efterfrågan och tillväxten. Det är inte lika enkelt i dag. Kina har en enorm kris och lånebubbla i fastighetssektorn. Flera stora bygg- och fastighetsbolag har ställt in betalningar på sina lån och fått sälja ut tillgångar. Spekulation i fastigheter utgör en stor del av landets ekonomi.
Vanliga kineser satsar ofta sina besparingar på att köpa lägenheter som de hoppas ska stiga i värde. Nu sker istället en rejäl nedgång på fastighetsmarknaden och därmed drabbas också miljoner kinesers privatekonomi. Runt om i Kina står övergivna halvfärdiga bostadsområden. Det sprider stor oro i samhället.
Flera banker har hamnat på obestånd och lokala myndigheter som har tjänat bra på att sälja ut mark till spekulanter står inför stora ekonomiska problem. Till det kommer att även andra delar av ekonomin, som bygget av höghastighetståg, har dragit på sig stora skulder. Det kommer att ta många år för den kinesiska ledningen att försöka undvika att skuldkrisen slutar i en ekonomisk krasch.
Klimatkrisen är påtaglig i Kina. Stora delar av landet har akut brist på rent vatten. Kostnaden för översvämningar och andra skador vid tyfoner ökar när vädret blir mer extremt. Samtidigt gör Kina enorma investeringar i förnybar energi som sol- och vindkraft, men så länge ekonomin har vuxit har det varit svårt att få ned de totala utsläppen. Användningen av kol fortsätter att vara ohållbart hög. Kina är i dag världens största utsläppare av växthusgaser.
Klimatförändringarna och den minskande befolkningen framstår som Kinas två största långsiktiga problem. 2022 ser ut att kunna bli det första år sedan den stora svälten 1959–1961 som landets befolkning minskar. Under lång tid begränsades befolkningsökningen genom en ettbarnspolitik. Nu är födelsetalen så låga att den kinesiska ledningen inte vet hur de ska få fler barn i landet.
Precis som i andra länder får kinesiska kvinnor barn allt senare i livet. Bostäder och utbildning är mycket kostsamt och Kina har ett stort överskott på män. Prognoserna ser dramatiska ut, Kina kan se fram emot att så småningom ha fler pensionärer än personer i arbetsför ålder. Befolkningen kommer att krympa snabbt om några årtionden om utvecklingen inte kan vändas. Detta kommer att få enorma ekonomiska konsekvenser.
På kongressen syntes inga nya strategier för att möta Kinas stora utmaningar. Istället präglades talen av nationalism och självförhärligande. I den nya ledningen återfinns bara män som är lojala med Xi och hans politik. Det talar emot att Kina skulle ompröva politiken och välja en väg av större öppenhet. Risken är stor att nationalismen används som ett verktyg för att avleda uppmärksamheten från landets verkliga utmaningar. Särskilt oroande är att konflikten med Taiwan kan eskalera.
Kina har haft diplomatiska konflikter med en rad länder de senaste åren. Omvärlden behöver samordna sig för att hålla emot den aggressiva kinesiska politiken och fortsätta kritisera bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i landet. Samtidigt är det nödvändigt att ha med Kina i det globala arbetet i klimatfrågan.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och krönikör hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
