Nätläkarna försöker definiera efterfrågan som behov

ledare Redan innan nätläkarna gjorde sitt intåg fanns tecken på att vårdval i kombination med etableringsfrihet medfört steg bort från vård efter behov och vård på lika villkor.

Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Så står det i den så kallade portalparagrafen, 3 kap. 1 §, i hälso- och sjukvårdslagen. Svensk författningsprosa när den är som bäst. I samma paragraf står att målet är en vård på lika villkor för hela befolkningen. Det här kan de flesta sjukvårdspolitiker rabbla i sömnen: 

Vård efter behov. Vård på lika villkor. 

Det är uttryck som har en bättre klang än efterfrågestyrd vård, vilket uppenbart är en bärande del i affärsidén för flera av nätläkarföretagen. Jag hörde en gång en medarbetare på ett sådant säga att de nog skulle möta mer digital konkurrens också från regionerna i framtiden, men hen tillade nöjt att ”de kommer aldrig kunna matcha vår market spend”.  

Det är hög tid att politiken tar tag i målkonflikten.

Att det finns marknadsföringspengar att spendera är också tydligt, det vet alla som åker kollektivtrafik i en storstad. Nu finns också hårda siffror. Marknads- och medieundersökningsföretaget Kantar Sifo visade i somras att marknadsledaren Kry satsat 96 miljoner kronor på reklam bara under första halvåret 2020. Ett tydligare uttryck för att det handlar om efterfrågan snarare än behov är svårt att tänka sig. Lika tydligt är det att nätläkarbranschen ogärna pratar om sina reklamkostnader eller hur de används för att styra och bygga upp efterfrågan. Branschen vill hellre prata om behov. Det är dags för en diskussion om vem som ska få definiera det begreppet. 

I en aktuell replik till en uppmärksammad text av Maciej Zaremba i DN försöker Kry skapa en egen definition. De skriver att den digitala vården ökar eftersom ”fler nyttjar sin lagstadgade rätt att välja en vård som passar deras behov”. Det är en skruvad tolkning av lagen där behov omtolkas till efterfrågan.

Det är sant att lagen faktiskt säger att patienter har rätt att välja offentligt finansierade vårdgivare i hela landet (patientlagen), men hälso- och sjukvårdslagens skrivning gäller fortfarande. Det är faktiskt konstaterade medicinska behov som ska styra. Nätläkarföretagen har därför ett intresse att använda just begreppet behov, även om de miljoner de satsar på reklam faktiskt handlar om att öka efterfrågan. Regionernas redovisning visar dessutom att de lyckas. Under 2020 fördubblades kostnaderna för digitala besök till nära en miljard kronor.

Redan innan nätläkarna gjorde sitt intåg fanns tecken på att vårdval i kombination med etableringsfrihet medfört steg bort från vård efter behov och vård på lika villkor. Riksrevisionen skrev i sin granskning av vårdvalsreformen 2014 att de positiva effekterna av i form av ökad tillgänglighet och fler vårdcentraler i stor utsträckning kommit patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status till del. Deras iakttagelse att ”När efterfrågan på vård fått styra har relativt friska individer från gynnade samhällsgrupper ökat sin andel av vårdkonsumtionen” är högaktuell i dagens debatt om nätläkare.

Riksrevisionens hårda kritik där man konstaterade att ”Reformens syfte, att primärvården ska styras av kundernas efterfrågan, och de etiska principernas prioritering av likvärdighet och vårdbehov bygger på olika logiker” har ännu inte fått några större politiska konsekvenser. Istället har utvecklingen fortsatt i sju år till och nu har vi dessutom aktörer som driver efterfrågan med storskaliga reklamkampanjer.

Det är hög tid att politiken tar tag i målkonflikten. Det håller inte att låtsas som den inte finns. Ska vi låta de medicinska behoven styra eller ska utbudet av vård styras till de lösningar som flest kunder efterfrågar?