Nato är ett dåligt argument för demokrati

Natoansökan Det finns inget försvar för Rysslands krig mot Ukraina.Men det ger en obehaglig bismak när man, efter denna vurm för humanistiska värden, i nästa andetag lanserar Nato-medlemskap, skriver Pär Salander.

Krig är alltid fasansfullt. Västliga medier och politiker förmedlar att Ryssland bryter mot FN-stadga, folkrätt och att Putin och det ryska ledargarnityret bör ställas ansvariga för krigsbrott. Det är lätt att instämma. Vanligtvis kryddas också denna vurm med marknadsförande retorik kring att ”väst” måste stå upp som försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter.

Som en reaktion på det ryska barbariet så vill entusiasterna således att Sverige blir medlem i den kör som dirigeras av USA, det land i världen som de facto, helt utan konkurrens, åstadkommit mest lidande och död under detta sekel, inte minst i Afghanistan, Irak och Libyen. Nedan några påminnande ord.

I Afghanistan aktiverade Nato, efter terrordådet 9/11, säkerhetsklausulen för första gången och alliansen menade att medlemmen USA var attackerad av ett annat land. FN förstod att det var nonsens, inte minst då al-Quaida inte är ett land utan en terroristgrupp med ursprung i Saudiarabien. Utan FN-mandat går då den USA-ledda Nato-alliansen 2001 in i ett 20-årigt krig där den fortsatta retoriken i stället handlar om demokrati och kvinnors rättigheter. ”The Afghanistan Papers” läckte ut för några år sedan som visade retorikens lögner och krigets meningslöshet. Enligt en Gallup-undersökning är Afghaner idag världens sorgsnaste folk.

I Irak initierade USA och Nato-allierade 1991 FN-sanktioner med (den cyniska) tanken att då kommer irakierna att lida tillräckligt för att störta Saddam. Konsekvensen blev att mer än 350 000 barn dog i svält, dysenteri och kolera. FN:s samordnare för humanitära insatser i Irak avgick i protest mot sanktionerna och betecknade agerandet som folkmord i enlighet med FN-stadgan. USA:s dåvarande utrikesminister Albright beklagade men uttryckte att ”det var värt priset”. Då irakierna inte störtar Saddam inleder USA 2003 det andra Irak-kriget, utan FN-mandat och under falska påståenden om massförstörelsevapen (däremot kom USA att använda bomber med både vit fosfor och utarmat uran). Saddam störtas och USA tar över statsförvaltningen och stöper om samhället utifrån egna intressen. Antalet döda av sanktioner och krig är i samma storleksordning som under Vietnamkriget (!).

Vad gäller Libyen så hade Nato det begränsade FN-mandatet att upprätta en flygförbudszon utifrån ”ansvaret att skydda” civila. Redan efter några dagar hade det uppnåtts, men man fortsatte kriget för att genomföra ett regimskifte genom att mörda Gaddafi. I stället för att skydda civila åstadkom man30 000 människors död. Forskare beskrev insatsen som ”ett katastrofalt misslyckande”. FN:s människorättsråd har rest frågan om inte NATO borde ställas inför Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag. Nato beskrev i stället insatsen som en framgångssaga.

Retoriken kring dessa USA/Natos ageranden har, förutom lögnen kring Iraks massförstörelsevapen,roterat kring goda demokrati-associerade syften som att kvinnor förtrycks och diktatorer styr. Länderna var verkligen inga demokratier, men både Irak och Libyen var relativt välbärgade sekulära stater rika på naturtillgångar, inte minst olja. Olika religiösa grupperingar respekterade varandra och länderna hade utvecklade utbildningssystem för båda könen. De tre länderna karakteriseras idag av sönderslagna strukturer, rättsosäkerhet, fattigdom, förtvivlan och nöd. Dessutom vet vi att radikal islamism göds av ockupation och de terrorattentat och flyktingströmmar som vi sett i väst kan snarast betraktas som bumeranger av västs eget agerande.

Sveriges alliansfria röst i världen för rättvisa och nedrustning har tystnat. Ett medlemskap skulle låsa tystnaden med ett sigill.

Forskaren A.B. Abrams diskuterar i sin bok ”World war in Syria” på ett tankeväckande sätt västvärldens engagemang i Mellanöstern. Han drar en parallell till västs kolonialkrig då ”vildarna” skulle civiliseras. I dag marknadsförs i stället att länderna skall demokratiseras. USA:s problem med talibanerna, Saddam Hussein och Muammar Gadaffihar naturligtvis inget med demokrati att göra (USA levererar militärt stöd till majoriteten av världens odemokratiska stater). Problemet är att de var en nagel i ögat genom att de månade om sina länders politiska och ekonomiska integritet. Därmed hindrade de USA:s rätt  till ”unipolär och globala dominans” som utrikesminister Wolfowitz doktrin uttryckte 1991 och som fortfarande är en bra beskrivning av USA:s internationella agerande (USA har över 800 militärbaser i 80 länder, Ryssland och Kina har tillsammans kring 20).

Den ”fria” världens ledare USA drev dessa krig och Nato-allierade, men även Sverige, hjälpte till inte minst som lydiga städpatruller efter regimskiften. I Ukraina ser vi rysk barbari, i Mellanöstern amerikansk barbari. Nato-entusiasterna upprörs bara av det förra,   man överser med det senare – kanske för att det inte drabbat det ”vita väst”. Försvarsminister Hultkvist har öst lovord över sin tidigare amerikanske kollega James Mattis’ och översåg uppenbart med att samme Mattis anklagats för krigsbrott när han var befälhavare för bombningen, även med vit fosfor, och den totala förstörelsen av Falluja i Irak. Nato-frågan är därför också en etisk-moralisk fråga. Att stå upp för humanistiska värden är ett argument motoch inte för Nato-medlemskap. För övrigt märkligt att inte media problematiserar att USA aldrig utsätts för sanktioner för sitt barbari.

Parallellt med den ökade integreringen i USA/Nato-alliansen har Sveriges alliansfria röst i världen för rättvisa och nedrustning tystnat. Ett medlemskap skulle låsa tystnaden med ett sigill. Ett Nato-medlemskap ökar inte Sveriges säkerhet (Natos säkerhetsklausul skiljer sig marginellt från EU:s Lissabonfördrag), utan bidrar till ökad polarisering mellan öst och väst, ett ja till kärnvapen och vidare upprustning. Det gör vapenindustrin gladare, men inte världen säkrare.

Pär Salander, professor emeritus i socialt arbete, men fr.a. politisk debattör