natoanslutning Rysslands angrepp på Ukraina skapar en instabil säkerhetspolitisk situation. Men att lämna vår beprövade alliansfrihet vore ett misstag. Riskerna med ett Nato-medlemskap överväger dess eventuella fördelar. Socialdemokraterna bör därför stå fast vid sitt kongressbeslut om svensk alliansfrihet, skriver Henrik Frizon, (S).
Rysslands invasion av Ukraina visar återigen att landet är berett att angripa grannstater. Men vi kan också alla se att Ryssland genomlider en militär katastrof och att det är uppenbart att landet inte har kapacitet att utkämpa två stora regionala krig samtidigt. Det finns således ingen realism i ett scenario där Ryssland inom snar framtid skulle gå till angrepp mot Sverige.
Ett angrepp på Sverige är ytterst osannolikt. Militäranalytiker menar även, mot bakgrund av vad vi ser i Ukraina, att det tekniskt sett mer avancerade svenska försvaret skulle stå emot ett ryskt angrepp. Därmed saknas skäl att hasta fram ett beslut i Natofrågan.
Ett medlemskap innebär att Sverige blir en del av ömsesidiga försvarsförpliktelser och ytterst hamnar under Nato-ländernas kärnvapenparaply. Detta är den tänkta militära styrkan med ett medlemskap. Men nackdelarna är för det första att spänningen i Östersjöregionen ökar, för det andra att Sverige blir en del av frontlinjen mellan stormaktsblocken. För det tredje kommer Sverige därmed också att avancera i betydelse vid en stormaktskonflikt och sannolikt bli ett primärt mål för kärnvapen. Nato-medlemskap ökar således både risken för stormaktskonflikter och för att Sverige vid en sådan blir ett primärt kärnvapenmål och riskerar total ödeläggelse. Det är dessa risker som måste vägas mot fördelarna.
I själva verket kan också de påstådda fördelarna diskuteras. Ingen har på ett trovärdigt sätt egentligen kunnat förklara hur ett medlemskap bidrar till ett förbättrat säkerhetspolitiskt läge för Sverige. Det finns stora oklarheter om styrkan i Natos kollektiva försvarsgaranti. Det vore därför olyckligt om Sverige övergav en historiskt framgångsrik alliansfrihet till förmån för en försvarsgaranti som alldeles för många har missuppfattat. En av de mest spridda missuppfattningarna är att den kollektiva försvarsgarantin träder in automatiskt vid ett militärt angrepp mot något av medlemsländerna. Så är inte fallet.
Istället för att gå med i Nato bör vi åter kraftigt rusta upp den svenska försvarsförmågan, och bygga en försvarsmakt som är djupt förankrad hos det svenska folket.
Nordatlantiska rådet, som är Natos högsta beslutande organ, fattar alla beslut i konsensus. Det betyder att alla länder måste vara överens för att ett beslut ska kunna fattas. Ska Natos kollektiva försvarsgaranti, enligt artikel 5 i Natos stadga, bli verklighet måste ett sådant beslut fattas av samtliga medlemsländer. Det innebär att vi låter viktiga delar av vår säkerhetspolitik bli beroende, för att ta några exempel, av beslut fattade av Erdogans Turkiet, Orbans Ungern och eventuellt av Trump som mycket väl kan vinna nästa presidentval i USA.
I slutändan måste vi fråga oss om beslutsfattare i Paris och Washington eller någon annan huvudstad skulle vara villiga att riskera ett fullskaligt kärnvapenkrig mot Ryssland för Sveriges skull. Om vi inte är helt säkra på att de är det, bör vi inte bygga vår säkerhetspolitik på ett sådant antagande.
Ryssland/Sovjetunionen har en lång historia av aggressionshandlingar – Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1979, Tjetjenien på 1990-talet, Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014. Även om Ukrainakriget förändrar säkerhetsordningen i Europa, måste det påpekas att vid tidigare kriser har vi byggt vår säkerhet på en väpnad alliansfrihet. Det borde vara vägen framåt idag också. Det centrala problemet är inte att vi står utanför försvarsallianser, utan att Sverige från 1990-talets början till mitten av 2010-talet minskade sin militära försvarsförmåga.
Istället för att gå med i Nato bör vi åter kraftigt rusta upp den svenska försvarsförmågan, bygga upp ett invasionsförsvar och en försvarsmakt som är djupt förankrad hos det svenska folket. Det är en viktig lärdom från Ukrainakriget: folkets beslutsamhet och motstånd har omöjliggjort en snabb rysk ockupation. Därför skulle ett första steg vara att bygga ut värnplikten igen. Så kan vi återskapa en väpnad alliansfrihet där ett angrepp på oss står fienden så dyrt att den hellre avstår. Det kan vi göra utan att agera på ett sätt som ökar spänningarna i Östersjön eller riskerna för Sverige vid en stormaktskonflikt. Detta är en beprövad politik, till skillnad från vad ett hastigt beslutat inträde i Nato skulle vara.
Henrik Fritzon, tidigare regionstyrelsens ordförande i Skåne, i dag regionstyrelsen andre vice ordförande (S)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
