Bali och Kjöller verkar tro att problemen i sjukvården är något spindoktorer hittat på.
I höstas bestämde regionen i Västra Götaland att akutmottagningen i Lidköping ska läggas ned. Beslutet väckte en enorm vrede i min gamla hemstad.
Frågan om att lägga ned akuten har varit uppe flera gånger genom åren, men hotet har aldrig verkställts.
Förrän nu.
Däremot har sjukhuset avlövats stegvis. För 20 år sedan lades BB-avdelningen ned. Nu har en motiverad svekdebatt brutit ut och de partier som stod bakom beslutet på regionnivå har uppförsbacke inför nästa val.
Lidköpingsborna är kort sagt förbannade.
Närmast en surrealistisk upplevelse att läsa de borgerliga krönikörerna
Och de är inte ensamma. Över hela landet pågår en rationalisering av vården. Sjukhus läggs ned, verksamheter centraliseras. Samtidigt som resurserna ändå inte verkar räcka till. Vårdpersonalen är underbetald, och personalbrist leder till dyra hyrläkare och andra inhyrda personalgrupper.
Nu gör inflationen också att krisen blir ännu tydligare. I min nuvarande hemregion i Sörmland ska 700 personer sägas upp.
Mot den här bakgrunden är det en närmast surrealistisk upplevelse att det verkar ha blivit en sport bland borgerliga krönikörer att hacka på regionerna och sjukvården.
Men inte för att resurserna inom sjukvården minskar. Inte för att sjukhus läggs ned. Utan för att regionerna, enligt dessa tyckare, ”gnäller”.
I Expressen skriver Hanif Bali under rubriken “Varför ska Ulf betala sossarnas vårdkollaps” att krisen egentligen bara är några sossar som skyller ifrån sig. Att de tolv av regionerna som styrs av S-majoriteter borde skärpa sig och ta ansvar på egen hand istället för att be om mer pengar från regeringen.
Han har uppenbarligen missat några fundamentala saker. För det första bör man nog betrakta sjukvården som en nationell angelägenhet som rör både regionen och staten.
För det andra är det inte bara ”sosseregioner” som anser att staten borde skjuta till mer. Enligt en enkät som Dagens Arena gjorde för en tid sedan vill de flesta även moderatstyrda regioner att staten ska indexuppräkna bidragen, alltså anpassa dem till kostnadsutvecklingen.
För det tredje drabbar både kostnadsökningarna och en ökad arbetslöshet regionerna mer. Utgifterna ökar och intäkterna minskar. Staten får inte samma bortfall eftersom skattebasen bygger även på exempelvis moms.
I Dagens Nyheter skriver Hanne Kjöller en text på ett liknande tema som Hanif Bali. Hon menar att sjukvården egentligen har för mycket pengar, att underskotten i regionerna på 24 miljarder egentligen är en bagatell eftersom regionernas budgetar ökat dramatiskt på senare år, och på samma sätt som Bali menar Kjöller att allt skulle lösa sig om regionpolitikerna och sjukvården bara blev lite bättre på att rationalisera.
Jag är inte helt säker, men jag gissar att de skulle kunna lägga fram sina argument i varenda region i landet, till varenda sjukvårdspolitiker, läkare, sjuksköterska och undersköterska och få en enda sak som svar: ett gapskratt.
Eller vrede. Fråga invånarna i Lidköping, som just upplevt ännu en av de rationaliseringar som Bali och Kjöller verkar tycka att vi fått för lite av.
Det finns en rad saker som driver sjukvårdens ökade kostnader. Demografin är en sådan faktor. Vi blir äldre, och i samma takt över vårdbehoven.
Om 10 procent av befolkningen är runt 90 år kostar vården mer än om andelen skulle vara 5 procent.
En annan faktor är att vetenskapen gjort framsteg. Vi kan i dag behandla sjukdomar som för några år sedan var lika med döden. Och det kostar mer. Ytterligare en faktor är de kostnadsökningar som marknadiseringen av vården lett till. Privata ägare av vårdcentraler med mera kräver förstås vinst, och den ska tas av samma pengar som tidigare kunde läggas på kärnverksamheten – vården.
Det är ingen slump att Region Stockholm, med störst andel marknadslösningar, också har landets dyraste vård.
Där står vi nu.
Problemen är ett faktum. Inte något påfund av spindoktorer i regionerna.
Och lösningen är knappast att anklaga regionerna för att de gnäller.
I Lidköping har till och med försvaret reagerat. Den närliggande flygflottiljen F7 uttalade nyligen att nedläggningen var ett problem för försvaret av Sverige.
Sjukhus som en del av säkerhetspolitiken alltså.
Hur beräknar man den kostnaden när man ”effektiviserar” sjukvården?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
