Nej, SD är knappast ett parti som »alla andra«

Almedalen17 För Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson har målet alltid varit parlamentet. Det har gått över all förväntan. Men partiets nya väljare bör besinna att det folkhem han lockar med har ett kännbart pris.

Kampen om gatan, skallarna och parlamenten. Så kan man enligt SR-journalisten Christoph Andersson sammanfatta extremhögerns strategi för att vinna platser i demokratins församlingar runt om i Europa.

Idag är det Sverigedemokraternas dag i Almedalen och jag tänker direkt på Anderssons snärtiga formulering. Men för ledaren Jimmie Åkesson har kampen alltid gällt parlamentet. Skallar är svåra att kontrollera och gator vill han helst lämna bakom sig. Eller glömma, på samma sätt som SD har försökt smussla undan sina nazistiska rötter med grundare, som Gustaf Ekström. Han var korpral i SS och flydde till Sverige med Röda korsets vita bussar, därefter blev han förbundssekreterare i Nordisk ungdom.

Det har gått över all förväntan. Idag är SD vårt näst största parti, och det i ett land där 90 procent av befolkningen identifierar sig som antirasister. Hur gick det till? Det får vi nog inte veta förrän historikerna och statsvetarna blivit färdiga med sina domar.

En sak är i alla fall säker, och det är att Sverige har varit skrämmande dåligt förberett på den utmaning nationalism och högerextrem expansion innebär.

Kanske beror det, som många tror, på historien. Den svenska socialdemokratin stod under 30- och 40-talen stark mot nazistiska strömningar, men med ett ekonomiskt vinnande koncept som även inkluderade tvångssteriliseringar, en stenhårt restriktiv flyktingpolitik och förföljelser av romer och samer. Eftersom Sverige höll sig utanför andra världskriget, har vi aldrig behövt göra upp med den mörka sidan av det folkhem som Jimmie Åkesson under förra årets politikervecka i Almedalen ville ”ta tillbaka” – men från vem?

»Die dummen Schweden« säger tyskarna. Naivitet, på gränsen till total intelligensbefrielse, är också vad Christoph Andersson beskriver i sina radioreportage om Nationaldemokraternas skrämmande framfart bland handfallna moderater och socialdemokrater i Södertälje kommun 2007.

De blir totalt tagna på sängen, ungefär som Moderaterna i rikspolitiken tio år senare. Helt annorlunda är det i tyska Sachsen, som Andersson också rapporterar från. Där vågar fackförbund, polismakt, utbildningsväsende och etablerade partier ta debatten med NPD på ett sätt som hittills varit omöjligt i fega Sverige.

Till skillnad från ND och NPD är svenska SD inget nazistiskt parti. Det står långt ifrån sina tyska motsvarigheter när det gäller synen på utrikespolitik, där SD är pro-Israel, och är då och då tolerant mot etniska minoriteter.

Trots problem med kriminellt belastade partimedlemmar, ser det på ytan ut som Åkesson lyckats hålla gatan stången, och tacken är stöd från i runda tal en miljon svenska väljare.

Men så kommer det förflutna ikapp igen. Misshandelsdomen mot Kent Ekeroth är bara den senaste i raden av skandaler och brottsmisstankar involverande enskilda sverigedemokrater. Hur mycket Åkesson än betonar att SD är ett parti som alla andra motbevisas det gång på gång i praktiken – och mittenväljarna kan börja dra öronen åt sig.

Trots allt är det mer till Per Albin Hanssons trygga famn än till en nationalsocialistiskt inspirerad utopi majoriteten av nya SD-väljare längtar tillbaka.

Av Åkessons blick att döma är han bekymrad. Det borde han vara. För det var ingen slump att förra årets nostalgiska Almedalstal handlade om folkhemmet. Trots allt är det mer till Per Albin Hanssons trygga famn än till en nationalsocialistiskt inspirerad utopi majoriteten av nya SD-väljare längtar tillbaka.

Kriminella gäng och fanatiskt snack om gemenskap baserad på etnicitet är de lika rädda för som vi andra – mätningar visar att 25 procent av SD-väljarna ogillar partiet. Nu börjar det förhoppningsvis gå upp för dem att man inte kan få det ena utan det andra.

Och då kanske die »dummen« Schweden äntligen vaknar upp ur sin kollektiva dvala.