ledare Den djupa spricka som splittrat partier och klasser i det brittiska samhället består även efter det brittiska underhusets avgörande nej till brexit.
Det brittiska underhuset, House of Commons, röstade som väntat nej till Theresa Mays brexitavtal, med röstsiffrorna 432 mot och 202 för. Den politiska osäkerheten och blockeringen består. I potten ligger Storbritanniens relation till Europa och vara eller inte vara i EU. Men också hur det forna imperiet ska ta gestalt efter en skilsmässa från det europeiska samarbetet.
Gränskonflikten mellan Irland och Nordirland är fortfarande en olöst fråga. En symbol för att utträdesavtalet med EU, brexit visade sig mycket mer komplex än folkomröstningen klargjorde. Det är en fråga som kan trigga igång gamla hårda konflikter på de brittiska öarna och potentiellt leda till en uppsplittring av landet.
Under allt detta ligger en djupare spricka i det brittiska samhället som splittrar partier och klasser, regioner och familjer. Under decennier har EU lamslagit och paralyserat konservativa Tory, trots att det var en konservativ regering under Edward Heath som tog in landet i EU eller EEC som det hette på den tiden.
Labour har gjort en omvänd resa, från djup splittring vid folkomröstningen 1975 till att nästan unisont ha bejakat EU-medlemskapet under senare år, även om kärleken till Europa inte alltid delades av partiets väljare.
Lagom till avgörandet i underhuset hade filmen Brexit. The uncivil war premiär, en hyperaktuell dramatisering av folkomröstningskampanjen 2016. Den borde vara obligatorisk för alla som vill förstå dagens politiska geografi. Bättre omvärldsanalys får man leta efter.
Filmen visar att Brexit var ett förebud om Trumps seger samma år. Den illustrerar hur en kampanj baserad på skruvade budskap och förenklade paroller (eller annorlunda uttryckt: fake news eller rena lögner) kanaliserade ett grundläggande missnöje i det brittiska samhället. Och hur modern informationsteknologi kan användas för att sprida dubiösa budskap.
Men den underliggande misstron mot politiken, EU och etablissemanget har djupa och långa rötter, som kanske bara väntade på att snappas upp.
Remainkampanjens oförmåga och handfallenhet är lika drabbande att se. Ett gäng ärkekonservativa politiker vann och fick en majoritet av folket med sig. »There is a new politics in town«, säger Dominic Cummings och kampanjledare för Vote Leave. Och där är vi. I ett nytt läge.
Storbritannien är ett hårt klassamhälle med skarpa skillnader och barriärer med ett politiskt system baserat på konflikt snarare än dialog.
Den kulturella, sociala och ekonomiska distansen mellan arbetarklassen och överklassen är himmelsvid. Till detta kommer avindustrialiseringen av kapitalismens vagga, Thatchers dess värre framgångsrika kamp mot fackföreningarna och de nya klyftorna i finanskapitalismens era.
En hård skilsmässa utan avtal vill nog de flesta förutom de hårda brexitörerna undvika.
Denna klyvnad har förvärrats ytterligare av finanskraschen 2008 och de hårda nedskärningar som följde i dess spår. När britterna röstade nej till EU sommaren 2016 poppade denna frustration med samhället, den dysfunktionella politiken och ekonomiska tillkortakommanden och orättvisor upp till ytan.
Katalysatorn stavades EU. Budskapet »Take back control« appellerade uppenbarligen till folkliga stämningar och en vitt spridd frustration över tingens ordning.
Under dryga två och ett halvt år har EU och Storbritannien brottats med hur brexit ska gå till. Till sist, i sista stund blev det avtal. Och nu har parlamentet röstat nej till detta avtal.
Nejrösterna var noga besett av mycket olika karaktär och innebörd.
- Där finns Torys många brexitörer som inte vill ha några som helst kompromisser med EU. Den mest kände är förstås den tidigare utrikesministern Boris Johnson.
- Men där finns också Boris bror, Jo Johnson som fram till i november var minister i Theresa Mays regering, men avgick i protest för att han vill vara kvar i EU och få till en ny folkomröstning.
- Samma förhoppning ligger bakom många Labourledamöters nejröster.
Partiledaren Jeremy Corbyn själv ligger lågt och röstade förstås nej. Han vill inte ha någon folkomröstning utan är fokuserad på få till en förtroendeomröstning och ett nyval för att ta över regeringsmakten.
Vad som väntar nu är, ja skrivet i stjärnorna. Ett alternativ är en hård brexit och skilsmässa utan avtal. Det vill nog de flesta förutom de hårda brexitörerna undvika eftersom det förmodligen får för förödande och svåröverskådliga konsekvenser för såväl EU som för britterna.
Inte minst ekonomiskt framstår detta som ett vågspel med höga insatser.
Efter den historiska förlusten öppnade premiärminister Theresa May själv för en misstroendeomröstning mot regeringen, som kan komma att genomföras redan i dag, onsdag, rapporterar Sveriges Radio. Oppositionsledaren Jeremy Corbyn begär dock en misstroendeomröstning direkt mot May.
Kanske blir det nyval. Eller också en ny folkomröstning. Det mest troliga är att väl ändå att Storbritannien nu först och främst försöker skjuta på utträdet.
Annars tvingas landet att kasta sig utför stupet den 29 mars. Boris bror Jo Johnsson har sagt att Storbritannien befinner sig på randen till den största krisen sedan andra världskriget. Det är nog ingen överdrift.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
