Netanyahu är tyvärr inte ensam

Det är en stark trend att hävda att journalister egentligen är något annat. En trend som undergräver demokratin.

Israels parlament har antagit en lag som gör det möjligt för regeringen att förbjuda utländska medier från att verka i landet. Av säkerhetsskäl.

Det brukar heta så

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu slog genast fast att han tänkte använda den nya lagen för att stoppa den arabiska nyhetskanalen Al Jazeera. Han anklagade kanalen för att vara i maskopi med Hamas, och alltså inte journalister på riktigt. I ett inlägg på X gick han till och med så långt som att hävda att kanalen var direkt inblandad i de fruktansvärda attackerna mot Israel den 7 oktober förra året.

Samma metod som regeringen i Etiopien använde när de fängslade Johan Persson och Martin Schibbye

Alla som vet vad Al Jazeera är för något inser att han har fel.

Kanalen startades 1996, har sin bas i Doha och ägs delvis av regeringen i Qatar. Den gör mestadels journalistik av hög kvalité och anstränger sig för att vara opartisk. Däremot har den ofta vinklar som skiljer från västerländska medier eftersom perspektivet är arabiskt. Men Al Jazeera är långt, långt ifrån att vara någon propagandakanal.

Netanyahus metod för att skuldbelägga kanalen är långt ifrån unik. Eftersom de flesta auktoritära ledare i dag vet att man ska vara för sådant som demokrati och yttrandefrihet säger han inte att angreppet mot Al Jazeera är ett sätt att inskränka de fria pressen. Istället säger han att kanalens journalister egentligen inte är journalister.

Samma metod som regeringen i Etiopien använde när de fängslade Johan Persson och Martin Schibbye för drygt tio år sedan. De båda svenska journalisternas anklagades för att vara i maskopi med gerillan i Ogadenprovinsen för att de hade tagit hjälp av denna för att kunna ta sig in i Ogaden.

Samma argument som Putin använder när han attackerar journalister och anklagar dem för att vara utländska agenter.

Det är också samma sorts argument som i allt högre grad läcker in i den svenska debatten, och i det svenska politiska beslutsfattandet.

När Dagens Arena för några dagar sedan publicerade en artikel om att tre Sverigedemokratiska nämndemän kört över juristdomaren i en migrationsdomstol och beslutat att en afghansk man skulle utvisas vällde det in kommentarer om att medierna är ”vänsterblivna”.

Alltså inte ”riktiga” journalister. Inte sanningssökare. Inte opartiska.
Då blir det enklare att inskränka yttrandefriheten, för plötsligt handlar det inte längre om den, utan om ett kulturkrig där det bara finns partiska röster, där alla är antingen onda eller goda.

Även på vänsterkanten är det vanligt med åsikten att alla som skriver är partiska. Alla har en ”bias”, som det heter på ett mer akademiskt språk.

Jag hävdar att de har fel.

Alla människor har förstås åsikter, grundläggande värderingar. Dessa är antagligen olika starka beroende på vilken fråga det handlar om, och kanske också beroende av vår personlighet och de sammanhang vi rör oss i.

Men dels är yttrandefriheten viktig även för de som har en stark åsikt, och ja, även då för oss som bedriver opinionsjournalistik. Vi som skriver och faktiskt står för just en åsikt. Men för oss opinionsjournalister är det också viktigt att vara tydlig med den saken – här är jag, detta är min värdegrund.

Dels bygger hela idén om modern opartisk journalistik att det är en professionell roll. Att det går att kliva in i den rollen och spegla verkligheten som den faktiskt är. Att låta flera olika sidor komma till tals i en konflikt. Att redovisa fakta och granska påståenden från de som hävdar att de sitter på fakta.

Den funktionen är viktig för hela det demokratiska systemet. I själva verket är det svårt att tänka sig en modern demokrati utan den.

När makthavare och opinionsbildare undergräver den rollen genom att hävda att professionella journalister egentligen är något annat, då undergräver de också hela det demokratiska systemet.

Jesper Bengtsson, chefredaktör Dagens Arena