ST och en rad akademiker ifrågasätter modellen som gör att det offentliga ska styras som ett företag. Kanske är det dags att byta ut det som blivit borgerlighetens motsvarighet till planekonomin.
När New Public Management på allvar började slå igenom i den offentliga sektorn, det var väl omkring 30 år sedan, gick det förvånansvärt snabbt.
Staten och kommunerna hade länge fått kritik för att vara tungfotade kolosser, allt för byråkratiska för att anpassa sig till den annalkande nya tiden.
Och plötsligt vällde det ut konsulter från Sveriges Kommuner och Landsting (numera SKR) som förklarade att det mesta skulle lösa sig om det offentliga bara kunde agera lite mer som ett företag.
Politikerna skulle ägna sig åt målstyrning, inte detaljstyra. Det innebar i praktiken att politiken ofta reducerades till att kräva att skolan ska vara bra, äldrevården av hög kvalitet och den sociala servicen rättvis.
Protesterna mot systemet blir allt mer högljudda
Resten skulle de överlåta åt förvaltningen. Eller åt de företag som nu började konkurrera med kommunerna om att utföra tjänsterna.
Kvaliteten skulle överlåtas åt utvärderingar och granskningar.
Det verkade naivt redan då.
I dag vet vi att det var det.
Målstyrning är ofta ett trubbigt instrument som gör att det politiska ansvaret blir oklart. Upphandlingar låser fast det offentliga, och skattemedlen, i långa kontrakt där kvaliteten spelar roll först när kontraktet ska omförhandlas.
Allt ska kunna mätas. Och redovisas uppåt.
Under en period satt jag själv i en utbildningsnämnd i en svensk kommun, och förvånades över att skolförvaltningen, när en skola fick kritik av Skolinspektionen, mest ägnade sig åt att ändra i rapporteringssystemet.
Mera sällan hände det något ute på den skola som kritiserats.
Allt detta vet vi alltså. Ändå är det som om detta med New Public Management blivit överideologi.
Desto bättre då, att protesterna mot systemet blir allt mer högljudda. I går publicerade fackförbundet ST och flera akademiker som ägnat sig åt frågan, en artikel på DN-debatt med rubriken ”Sverige kan inte längre styras som ett företag”. De skriver:
”Antalet managementbyråkrater högre upp i förvaltningshierarkin har ökat kraftigt medan de yrkesprofessionella – poliserna, arbetsförmedlarna, högskolelärarna etcetera – har fått se sina arbetsuppgifter utvidgas med en ständigt ökande dokumenthantering kopplat till uppföljningar och utvärderingar.”
Det sista är avgörande. Hur många vittnesmål har inte inkommit från professionerna om just detta? Pappersarbetet, rapportsystemen, har svällt över alla gränser och hindrar dem från att göra sitt jobb på bästa sätt.
Själv tycker jag att det vore intressant att se statistik på hur många fler som arbetar med de juridiska och ekonomiska aspekterna av upphandlingar i dag jämfört med för 20 år sedan.
Min gissning är att det varit den kanske snabbast växande delen av den offentliga sektorn.
I en tid då välfärden skriker efter resurser.
På ett sätt är den här modellen borgerlighetens motsvarighet till kommunisternas planekonomi. Eftersom de utgår ifrån att det inte kan vara fel på modellen måste svaret på kritik alltid bli att modellen måste slipas, bli bättre. Kommunerna måste lära sig mer om upphandlingar. Utvärderingarna måste mäta rätt saker.
Det måste de förstås.
Men det är inte orimligt att också ställa den fråga som ST och akademikerna gör i sin debattartikel: är det inte dags att se över hela systemet?
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
