Nivån på diskussionen om svenska lägstalöner måste höjas

Daniel Lind sammanfattar ett replikskifte om hur svensk arbetsmarknad fungerar och hur skadligt höga de svenska lägstalönerna är.

Efter sommaren publicerades en artikel av mig i tidskriften Ekonomisk Debatt om arbetsgivares så kallade lönesättarmakt. Min tanke med artikeln var att introducera och diskutera den internationellt snabbväxande forskningen om hur arbetsmarknader i praktiken fungerar – och vilken politik som möjligen kan bidra till att den fungerar bättre.

De politiska perspektiven som den här forskningen lyfter fram har en annan prägel än de som har dominerat den ekonomisk-politiska debatten de senaste decennierna. I stället för ett i vid mening ensidigt fokus på försämrade löner, sociala ersättningar och andra villkor, riktas mer fokus på aspekter som aktiv arbetsmarknadspolitik, kompetensutveckling, infrastruktur, bostadsförsörjning, möjligheten att jobba hemifrån och en hög efterfrågan på arbetskraft.

Fackliga organisationer, kollektivavtal, centraliserad lönebildning och lägstalöner kan bidra till att förbättra den samhällsekonomiska effektiviteten genom att begränsa arbetsgivarens möjlighet att sätta löner under de värden som de anställda skapar på jobbet. Svag konkurrens på arbetsmarknader är lika skadlig för produktiviteten som svag konkurrens på produktmarknader. Som det sägs i en ny bok: ”Det finns inget positivt med arbetsgivares lönesättarmakt … Endast arbetsgivarna är vinnare. Alla andra är förlorare.”

Ingen droppar marknadslön i huvudet

Två repliker har inkommit på artikeln (läs här och här) och jag har skrivit en slutreplik. De två replikerna, som har författats av Calmfors/Skedinger respektive Elert/Rudholm/Seerar Westerberg, tar fasta på ungefär samma saker. Det ena är i vilken utsträckning arbetsgivare har lönesättarmakt på svensk arbetsmarknad och det andra är hur höga och skadliga de svenska lägstalönerna är.

När det gäller förekomsten av lönesättarmakt tänkte jag inte säga mer än att replikerna underskattar lönesättarmakten och att de därmed avviker från den internationella forskningsfrontens slutsatser, inte minst från Norge och andra särskilt jämförbara länder. Ska deras argumentation hålla krävs dessutom att svenska löner bestäms av en osynlig hand som droppar en marknadslön i huvudet på arbetsgivarna som de måste betala sina anställda.

Så bestäms självklart inte lönerna i Sverige. Arbetsgivarna förhandlar tillsammans med facken fram den löneökningstakt som ska vara bindande för alla arbetsgivare. Arbetsgivarna är näppeligen passiva mottagare av en marknadslön som bestäms av en osynlig hand.

Men som läsare av den här texten är du möjligen mer intresserad av replikernas diskussion om de svenska lägstalönerna. Av den anledningen ägnar jag den resterande delen av den här texten åt den frågan.

Den teori som helt har dominerat synen på och politiken runt arbetsmarknader de senaste decennierna har utgått från att arbetsmarknaden är en perfekt fungerande marknad. Den här perfekta marknaden förutsätter i sin tur att ett antal antaganden är uppfyllda. Bland annat krävs att alla arbetsgivare och arbetstagare alltid vet allt om löner, potentiella anställda och potentiella arbetsgivare. Beslut på arbetsmarknaden fattas därför utan osäkerhet.

Ett annat antagande är att de anställda och företagen omedelbart och utan kostnader kan flyttas och användas någon annanstans i ekonomin. För det tredje måste det finnas så många köpare och säljare av arbetskraft att ingen enskild aktör kan påverka ”marknadslönen” (tänk en bruksort med en dominerande arbetsgivare).

Finns bara en väg?

De här antagandena representerar vanligtvis en orealistisk syn på hur arbetsmarknader i praktiken fungerar, men de har varit extremt viktiga när det kommer till den ekonomisk-politiska diskussionen om reformer för att förbättra arbetsmarknaders funktionssätt. Skälet är enkelt: om antagandena antas stämma med verkligheten, kan arbetsmarknadens funktionssätt endast förbättras genom att försämra löntagarnas villkor.

Det är därför begreppet ”strukturreformer” har kommit att bli liktydigt med sådant som försämrad a-kassa, fler tillfälligt anställda, minskad anställningstrygghet, svagare fack och sänkta (lägsta-)löner. Genom att slopa dessa skadliga regleringar kommer arbetsmarknaden fungera mer som den teoretiskt perfekta, mest effektiva, marknaden. Är tanken.

Under flera decennier testades den här teorin långt ifrån tillräckligt mot hur arbetsmarknader i praktiken fungerar. Detta har resulterat i att den politiska diskussionen om arbetsmarknaden mer har kommit att likna religion, i meningen att något stöd i verkligheten för sin ekonomiska analys eller politiska position sällan avkrävs.

Men det positiva är att forskarsamhället de senaste decennierna alltmer har kommit att intressera sig för hur verkligheten fungerar. Ett viktigt skäl till detta är att det i många fall har blivit klarlagt att de teoretiska förutsägelserna sällan finner tillräckligt empiriskt stöd. I takt med att den här insikten har växt sig allt starkare, har det för seriösa forskare blivit svårare att hålla fast vid analytiska eller politiska slutsatser som hämtar stöd från en teori som många gånger inte stämmer överens med verkligheten.

Lägstalöner kan höjas

Den här empiriska revolutionen har varit avgörande för den snabba utveckling som den internationella forskningen om lägstalöner har genomgått de senaste decennierna. Helt i linje med teorin om den perfekta marknaden var akademiskt verksamma ekonomers synsätt under lång tid att det enda som händer med höjda lägstalöner är att sysselsättningen minskar. Det finns således inget att vinna på att höja dem. Lönesumman kommer inte att öka, utan varje ökning av lägstalönen kommer att följas av en minskning av sysselsättningen som exakt motsvaras av de ökade kostnader som lägstalönehöjningen leder till.

Efter några inledande studier i USA i början av 1990-talet, vilka bland annat genomfördes av en forskare som för några år sedan tilldelades ekonomipriset till Alfred Nobels minne för just den här forskningen, har antalet studier ökat snabbt. Den generella slutsatsen av den här forskningen är att lägstalöner ofta kan höjas utan att det får betydande negativa effekter på sysselsättningen. Många studier påvisar inga negativa effekter alls. En del påvisar till och med positiva effekter, inte sällan genom att företagen reagerar på de höjda lägstalönerna genom att höja sin produktivitet.

Det är så klart ogörligt att sätta någon exakt siffra på det här sambandet, men det är helt uppenbart att den moderna lägstalöneforskningen avvisar det teoretiska antagandet om att varje lägstalönehöjning med nödvändighet leder till en proportionellt lika stor minskning av sysselsättningen. Som en ledande forskare uttryckte sig på en konferens i början av hösten: de intellektuella och vetenskapliga framstegen är betydande. På frågan om minskad sysselsättning är en viktig marginal när företagen anpassar sig till höjda lägstalöner är hans svar: ”No, at most limited”.

Calmfors/Skedinger landar fel

Den här forskningen har under senare år påverkat politiken, i meningen att i många länder med politiskt bestämda lägstalöner har de höjts på ett ofta betydande sätt. Det gäller bland annat på delstatsnivå i USA, i Storbritannien och Tyskland.

I sin replik beaktar Calmfors/Skedinger varken den forskningsmässiga eller politiska utvecklingen runt lägstalöner. Det leder till att de landar fel när det kommer till de svenska lägstalönernas nivåer och hur de förhåller sig till jämförbara länder. Calmfors/Skedinger säger i sin replik bland annat att de avtalade lägstalönerna på flera viktiga svenska avtalsområden är betydligt högre än de politiskt bestämda lägstalönerna i andra länder. Två branscher som de anser ha särskilt problematiskt höga lägstalöner är handeln och kommunerna.

Låt oss därför titta på hur det ser ut i omvärlden.

Storbritanniens lägstalön är lägre än i länder som Frankrike, Belgien, Nederländerna, Australien, Nya Zeeland och Luxemburg. Samtidigt har den brittiska lägstalönen höjts med 70 procent i reala termer sedan dess tillkomst i slutet av 1990-talet. Medianlönen har ökat med 20 procent. Den brittiska lägstalönen är i dag 11,44 £ per timme för den som saknar erfarenhet och som är äldre än 20 år. Med ett heltidsmått om 167 tim/mån ger det en heltidslön på 1 910 £. Till dagens växelkurs motsvarar det 25 500 kr och med köpkraftspariteter 24 600 kr.

Den här utvecklingen har utvärderats av forskare. I en översikt beställd av det brittiska finansministeriet är slutsatsen: ”Den mest uppdaterade forskningen från USA, Storbritannien och andra utvecklade länder visar på mycket begränsade effekter av höjda lägstalöner på sysselsättningen … Särskilt viktigt är det att detta även gäller för de senaste årens ambitiösa höjningar.” I en annan analys uttrycks samma sak: ”Införandet av den nationella lägstalönen är en lyckosam politik som har höjt lönerna för låglönegrupper utan några negativa effekter på sysselsättningen”.

I Tyskland infördes en federal lägstalön per timme år 2015. I år uppgår den till 12,41 €. Det ger en månadslön på 2 072 € eller 23 400 kr till växelkurs och 24 900 kr med köpkraftspariteter.

Även den tyska reformen har utvärderats. En slutsats är: ”Lägstalönen höjer de lägst betaldas löner utan att minska sysselsättningen”. En annan slutsats är att lägstalönen har lett till att löntagare rör sig till företag där produktiviteten och lönerna är högre. Den här positiva strukturomvandlingen var mest påtaglig i regioner där lägstalönen höjde de lägsta lönerna mest.

Daterade standardsvar

Hur ser det då ut på Kommunals och Handels avtalsområden?

För Kommunals del är 2025 års lägstalön 22 500 kr/mån på det stora avtalsområdet SKR HÖK. Har du yrkesförberedande eller relevant gymnasieutbildning är lägstalönen 24 950 kr. I avtalet Fremia Personlig assistans är 2025 års lägstalön 22 900 kr.

På Handels avtalsområde för privat detaljhandel är 2024 års lägstalön för en 19-åring utan erfarenhet 25 200 kr. En 18-åring med två års erfarenhet har en lägstalön på 26 100 kr. Lägg till detta den flexibilitet som följer av att parterna per avtalsområde förhandlar sig fram till branschanpassade lägstalöner.

Utifrån detta är det mycket svårt att, som Calmfors/Skedinger gör, hävda att de här två avtalsområdena har problematiskt höga lägstalöner i förhållande till länder med politiskt beslutade lägstalöner. Med den aviserade höjningen för 2025 kommer det, efter politisk samstämmighet i parlamentet, i Storbritannien under nästa år att vara olagligt att betala en 21-åring utan utbildning och erfarenhet en månadslön som understiger 27 200 kr.

Kontentan av detta kan inte bli någon annan än att Calmfors/Skedinger inte har bemödat sig att ta reda på hur höga de politiskt beslutade lägstalönerna är i jämförbara länder och hur de förhåller sig till de avtalade svenska. I stället för akademisk nyfikenhet präglas deras replik av daterade standardsvar och arbetsgivarideologisk skåpmat. Precis som med Elert/Rudholm/Seerar Westerberg, är det svårt tolka replikerna på något annat sätt än att viljan att uttrycka arbetsgivarpolitiska ståndpunkter vida överstiger viljan att förstå hur verklighetens arbetsmarknader fungerar.

Det är synd. Frågan är för viktig för det – och svensk forskning släpar efter omvärlden.

I ljuset av detta vill jag avslutningsvis uppmärksamma dig på den här studien. Den visar att akademiskt verksamma ekonomer som ideologiskt står till höger i sin forskning rapporterar ett starkare negativt samband mellan lägstalöner och sysselsättning än de som står till vänster.

På samma sätt rapporterar forskare till höger ett mer negativt samband mellan facklig organisering och företagets produktivitet. Den fråga som måste ställas är: är det en slump att de två replikerna har författats av fem akademiskt verksamma ekonomer som är kopplade till Svenskt Näringslivs intressesfär?

Daniel Lind

PS. Den är texten innebär inte att jag i alla lägen kommer att argumentera för markant höjda svenska lägstalöner. Frågan om lägstalönernas lämpliga nivåer måste tas på största allvar och behandlas med största respekt. Men en förutsättning för att kunna göra det är att vi i det kunskapsbaserade offentliga samtalet utgår från den internationella forskningsfronten och hur verklighetens arbetsmarknader ser ut och fungerar. Där är vi inte i dag. DS.