Nordea försöker vinna sympatier hos det svenska folket med sitt flytthot. Men deras utspel riskerar snarare att spä på bankens dåliga rykte.
Den 23 augusti 1973 kliver rånaren Janne Olsson in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm. Han tar fyra personer som gisslan. En i gisslan ringer in till Sveriges Radio. Hon berättar om sin rädsla. För polisen. Rånaren är hon däremot inte alls rädd för, tvärtom så har de haft det riktigt trevligt.
Där och då föds begreppet Stockholmssyndromet. Ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer tar parti för förövaren mot polisen. Det är ungefär det tillstånd som Nordeas ledning vill försätta svenska folket i när de hotar med att flytta huvudkontoret från Sverige.
Detta sedan den svenska regeringen föreslagit en höjning av den så kallade resolutionsavgiften, som ska användas för att rädda banker vid nästa finanskris.
En av dem som drabbats av Stockholmssyndromet är Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M). I en debattartikel i Dagens Industri skriver han att det är obegripligt att regeringen vill driva igenom en ”straffskatt” som får Nordea att överväga en flytt.
Nordeas villkor för frigivning av gisslan är att regeringen drar tillbaka sitt förslag. De anser att höjningen av avgiften slår orättvist högt mot dem. För att skrota flyttplanerna vill Nordeas ordförande Björn Wahlroos se regler som är »lika för alla«.
Nordeas villkor för frigivning av gisslan är att regeringen drar tillbaka sitt förslag.
Men det kan inte vara »lika för alla«.
Nordea sticker ut. De är lika stora som alla de andra tre svenska storbankerna tillsammans. För några år sedan utsågs Nordea till en globalt systemviktig bank av G20-länderna.
Det innebär att Nordea ses som ”too-big-to-fail” av världens ledare och därmed måste räddas vid en eventuell finanskris. Gissa vilka som kommer behöva stå för den notan?
I fjol gjorde banken om sin företagsstruktur och bytte ut sina dotterbolag mot filialer i våra grannländer i Norden. För Sveriges del innebar det att ansvaret för Nordea till stor del fördes över hit.
I praktiken innebär det att det är vi svenskar som kommer att behöva ta fram plånböckerna när nästa bankkris slår till.
Och notan skulle bli saftig. Den svenska delen av Nordea har tillgångar på cirka 4 800 miljarder kronor. Det är mer än hela Sveriges BNP.
Om Nordea skulle göra verklighet av sitt flytthot så skulle det, tvärtemot vad deras ledning vill ge sken av, gynna Sverige.
En flytt till exempelvis Finland innebär att det istället blir de finska skattebetalarna som får stå för notan i händelse av en finansiell kris.
Om man lyssnar på Nordeas ledning verkar det dessutom knappt ens röra sig om en fysisk flytt, utan enbart flytt av den juridiska hemvisten. En flytt som inte har någon som helst effekt på den service som man kan erbjuda sina svenska kunder.
Några skatteintäkter skulle vi inte heller förlora, det ser skatteavtalen mellan de nordiska länderna till.
Konsekvensen skulle istället, hypotetiskt, kunna bli några enstaka och tillfälligt arbetslösa bankirer i Stockholms innerstad.
Nordeas hot ekar därför tomt. Ett hot som riskerar att tas emot som ett symboliskt fuck you-finger av deras största marknad. Det i ett läge där Nordea redan är den minst omtyckta banken i Sverige enligt Sifo.
Kanske trodde ordförande Björn Wahlroos och ledningen på Nordea att deras flytthot skulle orsaka ett massivt Stockholmssyndrom bland svenska folket.
Förutom Gunnar Hökmark och några till på högerkanten verkar det ha misslyckats. Tvärtom är sannolikheten stor att Nordeas agerande ger motsatt effekt och spär på deras dåliga rykte.
Kanske borde Wahlroos ringa Janne Olsson och fråga hur man gör?
Dennys Bello går Aftonbladets ledarskribentutbildning och är praktikant på Dagens Arenas ledarredaktion. Följ Dennys på Twitter: @dennysbello
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
