Norden hör inte hemma i en lönepressarliga 

ledare Om Sverige får fler fattiga arbetare hjälper det inte lågavlönade i EU till bättre villkor. De LO-förbund som vill att Sverige ska vägra införa direktivet om minimilöner kämpar för fackföreningarnas överlevnad i hela Europa. 

Den europeiska unionen består av två helt olika arbetsmarknadsvärldar. En med avtal och hög täckningsgrad samt jämnare lönestruktur, en med låg täckningsgrad och stor lönespridning. I östra Europa, på Irland och även i Tyskland, med låg avtalstäckning, har var fjärde löntagare en lön på mindre än tre fjärdedelar av genomsnittslönen. I länder med hög grad av avtalstäckning är andelen mycket lågavlönade lägre än 10 procent.

Det är högt prioriterat att lönerna i Europa höjs. Samtidigt fortsätter löneklyftorna inom EU att öka och rapporterna om lönedumpning och ovärdiga lönevillkor blir allt fler, säger LO, som ser EU:s förslag om obligatoriska minimilöner som »kontraproduktivt för att bygga ett starkt socialt Europa på kollektivavtal.«

Bindande regler för minimilöner skulle vara ett brott mot det löfte Sverige fick när vi gick med i EU

I våras levde ännu hoppet om att kunna övertyga EU:s makthavare om att lämna de båda nordiska länderna utanför ett system där staten sätter lönerna.
Sällan har så många annars oförenliga intressen varit så eniga om att EU-reglerade svenska minimilöner skadar den svenska förhandlingsmodellen. Men ändå har inget gått den nordiska modellens väg.
Beslutet i Europaparlamentets sysselsättningsutskott förra veckan tog Sverige ett steg närmare ett tvingande direktiv. Utskottet tog ingen hänsyn till önskemål från Sverige och Danmark om undantag. Snarare skärptes kraven att en EU-lag om minimilöner ska gälla alla.

Förslaget om minimilöner ligger nu på förhandlingsbordet där Europaparlamentet och ministerrådet har sista ordet.
En omröstning i hela parlamentet kanske kan ge den nordiska kollektivavtalsmodellen en andra chans, hoppas de svenska parlamentarikerna. Men det är väldigt ont om tid. Denna vecka förbereds underlaget till EU-ländernas stats- och regeringschefer. I början av december ska regeringen ta frågan till riksdagens EU-nämnd, innan EU:s sysselsättningsministrar tar ställning samma vecka.

Enligt EU:s grundlag, fördraget, har EU inte ens rätt att lagstifta om löner.
Bindande regler för minimilöner skulle vara ett brott mot det löfte Sverige fick när vi gick med i EU 1994: Den svenska kollektivavtalsmodellen skulle inte röras.
Det är i ljuset av detta vi ska se förslaget från fem fackliga ordförande i LO-förbunden Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Fastighets och Seko.
»Tiden för kompromisser tog slut i förra veckan. Nu är det tid för handling«, skriver de på Svenska Dagbladets debattsida. Blir ett direktiv om minimilöner på EU-nivå verklighet så måste Sverige helt enkelt vägra. De vill ha ett »tydligt löfte« att Sverige ska ta striden för den svenska förhandlingsmodellen, oavsett om det leder till en stämning i EU-domstolen.
Därmed tar de vidare kritiken från LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson som i en intervju i Arbetet  på samma grunder öppet ifrågasatte medlemskapet i EU.

EU:s problem är inte länderna med välorganiserad arbetsmarknad, utan länder som har låga löner och stor lönespridning.
»För Europas del kan man konstatera att det finns ett starkt samband mellan fackföreningarnas makt över lönebildningen och mindre lönespridning«, skriver Harry Flam, tidigare ordförande i det finanspolitiska rådet på ekonomernas debattsajt Ekonomistas.

EU:s minimilöner, som ska vara lägst 60 procent av genomsnittslönen på arbetsmarknaden, skulle i Sverige hamna långt under de kollektivavtalade lönerna. Endast en procent av alla anställda i åldern 18–66 år på den svenska arbetsmarknaden har i dag så låga löner.
Det EU kallar lönegolv kommer istället att bli ett lönetak med risk för fler lågavlönade i bland annat servicesektorn i norra EU. Det gör inte facket starkare i sydöstra Europa.
EU:s lägsta löner stiger inte om de svenska sjunker. Det är inget nollsummespel.
Den handelsanställda kvinnan i Sverige som idag har en lägstalön runt 22 000 – 23 000 kronor riskerar istället att närma sig sin tyska kollega som tjänar runt 14 000 kronor. EU-direktivet ökar arbetsgivarnas drivkrafter att undvika kollektivavtal.

Det här handlar också om demokrati och självreglering. När Sverige röstade ja till EU var det med löftet att kollektivavtalets modell skulle vara fredad.
Nu väntar istället en verklighet där det inte är kommissionen, inte parlamentet, utan jurister i en EU-domstol som ska bestämma hur arbetsmarknaden i EU ska organiseras. Det underminerar tilltron till hela EU-projektet. Graden av centralism visas dessutom av att lönerna ska rapporteras in till EU-kommissionen, istället för systemet där svenska parter avgör vad som är rimligt eller inte.

De fem ordförandena som vill ta strid emot EU utmanar etablissemanget och bilden av vad som är solidaritet med lågt avlönade i östra Europa.
I själva verket kämpar de för fackföreningarnas överlevnad i hela EU och därmed också för en motkraft till arbetsgivarna i hela Europa.
Fler fattiga arbetande i Sverige hjälper inte redan fattiga i andra delar av Europa. Norden hör inte hemma i en lönepressarliga.