debatt Partiernas medlemsantal har sjunkit sedan 1970-talet till oroväckande låga nivåer. Men en ny nordisk jämförelse visar att organisationerna trots det fungerar mycket bättre som demokratiska verkstäder än domedagsprofeterna antyder, skriver Marie Demker, Knut Heidar och Karina Kosiara Pedersen.
De nordiska länderna anses ofta som de mest stabila och välfungerande demokratierna i världen. En grundsten i den nordiska demokratin är de politiska partierna; partier i Norden är generellt medlems- och masspartier, etablerade sedan lång tid och vi har stabila flerpartisystem med utrymme för kompromisser. Men partierna förlorar medlemmar, de professionaliseras, de kringskärs av globalisering och de pressas av ett nytt medielandskap. Så, fungerar partierna?
Genom en unik nordisk jämförelse kan vi nu fördjupa bilden av de nordiska demokratierna. Boken “Nordic Party Members. Linkages in Troubled Times” (Rowman & Littlefield International/ECPR Press) har blivit verklighet genom att en nordisk forskargrupp* samarbetat om enkäter och analyser av partimedlemsundersökningar som nu för första gången genomförts i alla nordiska länder.** Utifrån demokratiteoretiska överväganden har vi analyserat fyra demokratiskt avgörande sätt att länka samman medlemmarna och väljarna. För det första medlemskapets omfattning och medlemmarnas motivation, för det andra i vilken utsträckning medlemmarna är representativa för väljarna, för det tredje om medlemmarna faktiskt är aktiva i parterna och till sist, i vilken grad medlemmarna upplever sig ha inflytande.
Relationen mellan demokratin och partierna är försvagad, på gränsen till vad som är hälsosamt.
Resultaten visar att relationen mellan demokratin och partierna är försvagad, på gränsen till vad som är hälsosamt. Men samtidigt finns det hopp. Partierna fungerar mycket bättre som demokratiska verkstäder – för beslutsfattande, för att utveckla politiska talanger och för att ta fram kandidater till offentliga ämbeten – än domedagsprofeterna antyder. Medlemsantalen har visserligen sjunkit sedan 1970-talet men har stabiliserats, om än på en lägre nivå. I de nordiska länderna är andelen medlemmar mellan tre och fem procent av väljarna. Undantaget är Island där nästan en tredjedel av väljarna är registrerade som medlemmar. En orsak till den isländska avvikelsen är att medlemskapet där har en annan inriktning, fokus är att registrera sig inför val snarare än att aktivera sig mellan dem. Nya partier har också dykt upp i alla länder, och flera av dessa har haft stark medlemskapstillväxt (gröna och nationalkonservativa). Medlemmarna uppger att deras främsta motiv för engagemang är ideologiskt, särskilt i de mindre eller politiskt nischade partierna. Betoningen av medlemskapet som lojalitet och tillhörighet finns dock fortfarande kvar, främst i en del av de äldre masspartierna. Partimedlemskapets omfattning i de nordiska länderna närmar sig dock en ur demokratisynpunkt kritiskt låg nivå.
Medlemmarna i partierna liknar sina väljare. Män är dock överrepresenterade, och detta är särskilt tydligt bland partier till höger. Medlemmarna i partierna har också något högre utbildning än väljarna, men nordiska partimedlemmar är mestadels vanliga medborgare. Vi finner den största sociala likheten på Island och de största olikheterna i Norge – även om de inte är särskilt stora där heller. Politiskt placerar medlemmar och väljare sig ungefär på samma plats på vänster-högerskalan. Det finns också stor enighet mellan medlemmar och väljare i frågor som rör ekonomisk politik, invandring, miljö och EU. Samtidigt beror graden av överenstämmelse på de frågor som är centrala för partiet. Till exempel har socialdemokratiska partier en stor grad av enighet i frågor som rör ekonomisk omfördelning, men mindre i invandringsfrågor och miljö. Högerpartier har hög representativitet avseende invandring men mindre i ekonomiska frågor. Slutsatsen är dock att de nordiska partimedlemmarna i hög grad är representativa för sina väljare både socialt och politiskt.
För att upprätthålla partiernas roll i demokratin måste medlemmarna också vara aktiva internt samt kunna och vilja påverka partiernas politik. Här upptäcker vi att omkring 80 procent av partimedlemmarna i Skandinavien (vi har inte data för Finland och Island här) aktivt deltar i olika partiaktiviteter, både internt och externt. De deltar i partimöten och är ambassadörer för sitt parti inför andra väljare. Medlemmarna i de gamla masspartierna är de mest aktiva. I Danmark och Norge (där vi har data över tid) har andelen aktiva medlemmar faktiskt ökat.
Dessutom är medlemmarna i allmänhet nöjda med medlemsdemokratin, norska medlemmar i något högre grad än i Sverige och Danmark. Vi finner också ett intressant och begripligt samband mellan saklig oenighet mellan medlemmar och partiledare å ena sidan och en önskan att medlemmarnas röst skall ha större betydelse. De som inte håller med ledarskapet vill ha mer demokrati, de som håller med – och har fått vad de vill – tycker att det är bra som det är.
De nordiska länderna är partidemokratier i den meningen att flera partier konkurrerar i val. Men fyller partierna idag den roll som är deras i demokratin – att samla, artikulera, kanalisera och omsätta medborgarnas krav och förslag i faktisk politik? Vår forskning ger ett villkorat ja på denna fråga. Det låga medlemsantalet riskerar partiernas funktion i demokratin men vi tror inte att nivån ännu ligger under vad som krävs för att behålla partierna som en demokratisk kanal. För framtiden hoppas vi dock att det fortfarande finns eldsjälar som brinner för politiken, som tar ansvar för helheten och inte bara för enskilda frågor och som är kunniga nog att axla rollen som företrädare. Och, att behålla en stor andel demokratiskt valda partiföreträdare – på alla demokratiska nivåer – garanterar att partierna fortsatt tar behovet att rekrytera nya medlemmar på allvar. För det är frivilligheten i medborgarnas politiska engagemang, inte professionaliseringen, som fortfarande bär upp de nordiska ländernas demokrati.
Marie Demker, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Knut Heidar, professor i statsvetenskap, Oslo universitet
Karina Kosiara Pedersen, lektor i statsvetenskap, Köpenhamns universitet
* Övriga medverkande:
Docent Niklas Bolin, Statsvetenskap, Mittuniversitetet
Professor Gunnar Helgi Kristinsson, Statsvetenskap, Islands universitet
Docent Arttu Saarinen, Sociologi, Åbo universitet
Docent Ann-Kristin Kölln, Statsvetenskap, Aarhus universitet
Docent Jon Polk, Statsvetenskap, Göteborgs universitet och Köpenhamns universitet
Fil dr Sofie Blombäck, Statsvetenskap, Mittuniversitet
Professor Jonas Hinnfors, Statsvetenskap, Göteborgs universitet
Fil dr Anders Ravik Jupskås, Statsvetenskap, Oslo universitet
** Tyvärr har Centerpartiet och Sverigedemokraterna valt att inte medverka i den svenska undersökningen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
