Anhörighetsinvandringen har under den borgliga regeringen genomsyrats av en heteronormativ och rasistisk politik. Människor från Somalia har nästan helt hindrats från att återförenas med sina familjer då höjda krav på id-handlingar krävts trots att Somalia inte har några myndigheter som kan utfärda id-handlingar som godkänns av Migrationsverket. Tidigare fick 85 procent av alla somalier med en etablerad relation till någon i Sverige också återförenas i Sverige, med de nya reglerna är samma siffra nära noll.
Lösningen som presenteras är att införa DNA-test, vilket enbart hjälper anhörighetsinvandring för biologiska barn/föräldrar och cementerar de redan existerande problemen med anhörighetsinvandring – att anhörig definieras snävt och utifrån heteronormativa biologiska ramar. Relationer som sträcker sig utanför kärnfamiljens väggar och som inte har genetiska band accepteras inte. Ett annat problem är de rasistiskt underbyggda försörjningskrav som enbart gäller anhörighetsinvandring till personer som inte har europeiskt medborgarskap. Det är en regel som syftar till att minska utomeuropeisk invandring och leder till splittring av utomeuropeiska familjer.
En patriarkal syn på relationer gör sig även påmind i den så kallade tvåårsregeln i utlänningslagen. Tvåårsregeln innebär att utländska medborgare som kommer hit genom anknytning till någon bosatt i Sverige försätts i en total beroendeställning till sin partner. Den innebär att personen först efter två år i förhållandet kan beviljas permanent uppehållstillstånd. Bryts förhållandet innan de två åren passerat riskerar personen utvisning till det land den lämnat bakom sig. Denna regel medför att personer som utsätts för våld eller andra missförhållanden i sin relation sällan vågar lämna förhållandet, av rädsla för utvisning.
Ytterligare ett område som lämnas helt utan lösningar är arbetskraftinvandringen, som i dag styrs av arbetsgivaren, helt utan instanser som kontrollerar arbetarnas situation och rättigheter. Resultatet har vi sett i den människohandel som skapats inom många branscher, där migrerade säsongarbetare exploateras hänsynslöst. Det är en politik som signalerar att det är okej att arbetskraftinvandrare jobbar under sämre villkor och för sämre lön, något som i längden leder till lönedumpning för alla arbetande.
Mot bakgrund av det här kan det tyckas lite absurt att Miljöpartiet och regeringen väljer att fokusera på att ge papperslösa rätten att starta företag. Inte för att det är något fel i det, men i ett läge där asylsökande och papperslösa inte ens får de mest grundläggande rättigheterna tillgodosedda kan det inte framstå som någonting annat än ett löjligt ideologiskt utspel där konkurrenssättning och företagande ses som lösningen på allt. Återkommande rapporter har visat hur migrationsdomstolarna och Migrationsverkets personal inte respekterar svensk lagstiftning kring kvinnors och hbt-personers asylskäl. I stället för att ge alla drabbade upprättelse genom att införa en allmän flyktingamnesti och se över hela asylprocessen för framtida fall, så väljer man att blunda för problemet och påskynda utvisningarna. Att papperslösa sedan utsätts för sexuella övergrepp, våld och exploatering på arbetsplatser utan att ha möjlighet att anmäla detta problematiseras inte, trots att det torde vara ett större problem än att inte kunna starta företag.
Miljöpartiet och regeringens överenskommelse i migrationspolitiken är inte skapad för de som påverkas av den. Denna överenskommelse är ett ideologiskt manifest som kräver allas rätt att bli egenföretagare och heteronormens fortsatta styre i migrationspolitiken – något som går rätt emot det som flyktingrörelsen, kvinnorörelsen och hbt-rörelsen länge krävt.
Sissela Nordling Blanco, styrelseledamot och talespersonskandidat, Jonas Göthner, styrelseledamot, Feministiskt initiativ.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
