Nordnorges sak är vår

ledare Utfallet av COP26, klimatmötet i Glasgow, är inte bara viktigt – det är kritiskt. Men marknaden kommer inte på egen hand lösa klimatkrisen.

När klimatkonferensen COP26 öppnar i Glasgow i morgon står hoppet till att äntligen komma överens om ett skarpt, bindande utsläppsmål. I bästa fall: länderna slår fast 1,5 grads maximal temperaturhöjning. I värsta fall: förhandlingarna brakar samman, positionerna låser sig och den globala temperaturen ökar med långt över tre grader. 

Medan jag läser om förväntningarna och farhågorna inför mötet är jag i Nordnorge och hälsar på min mormor. Med en allt ilsknare hosta kämpar hon mot en sviktande hälsa. Här, där landmassan möter Norra ishavet, finns en av klimatkrisens avgörande fronter. Pinande vindar, djupa fjordar och fjällvidder som når upp till molnbädden präglar en region som står inför en kataklysmisk omstöpning. 

Kollapsar ett lokalt ekosystem kan det drabba hela världen snabbare än vi tror.

I de klimatprognoser som tagits fram, bland annat av det norska Miljödirektoratet, beräknas den största uppvärmningen ske just i Nordnorge och bli mest dramatisk under vinterhalvåret. I Tromsö, största stad i Troms og Finnmark fylke, är sommaren numera en hel vecka längre jämfört med för 30 år sedan. Glaciärerna, som redan i dag är betydligt mindre än för ett sekel sedan, beräknas krympa med omkring en tredjedel. I tre av de fem scenarier som FN:s klimatpanel, IPCC, tagit fram kommer Norra ishavet vara isfritt år 2100. Och i de subarktiska regionerna kan temperaturhöjningen bli tre gånger så hög jämfört med genomsnittet i världen. 

Med andra ord: när skiten träffar fläkten kommer det att kännas. 

Liksom sommarens värmeböljor, översvämningar och eldsvådor gläntar prognoserna på morgondagen vi står inför. I synnerhet i regioner med unika ekosystem. Eller som G. M. MacDonald, professor i geografi vid UCLA, konstaterar:

”Temperaturhöjningar som orsakats av växthusgaser kommer att förstärkas i arktisk och subarktiska regioner. Uppvärmningen under vintern blir större i relation till sommaren. Klimatet i stora områden på hög höjd kan mycket väl komma att sakna motsvarighet i både vår egen tid och det geologiska förflutna.”

Det innebär problem inte bara för den som lever och bor i världens nordligaste regioner, det riskerar också att rulla igång en destruktiv orsakskedja som förvärrar klimatkrisen för hela planeten. Sedan femtiotalet har landområden med naturlig isbildning halverats, något som gjort att mycket av den naturliga permafrosten gått förlorad. När isiga områden smälter slår det i sin tur sönder den globala koldioxidcykeln.

Exemplet Nordnorge sätter fingret på problemet. Kollapsar ett lokalt ekosystem kan det, som ett slags klimatets fjärilseffekt, drabba hela världen snabbare än vi tror. Just därför är utfallet av COP26 inte bara viktigt – det är kritiskt. Enda sättet att lösa klimatkrisens gordiska knut är genom kollektiva beslut som trumfar nationella egenintressen. Det räcker liksom inte att som Norge slå fast mål om klimatneutralitet till år 2030 om oljan fortsätter att forsa längs havsbottens ledningar. 

Så länge vi knyter välståndet till fossila bränslen – och så länge klimatdestruktiva beteenden är lönsamma – är det omöjligt att komma ut ur spiralen. 

Jag tänker på mormor. Som växte upp under industrialismens och välfärdsstatens guldålder. Som fick se hur triumfen för det gemensamma ökade människors frihet, rev klassbarriärer och möjliggjorde ett annat liv. 

Klimatkrisen kommer att kräva dådkraft på större skala. Att riva ner och bygga upp något nytt kräver mer, ställer högre krav på beslutsfattare. Tekniken och lösningarna finns. Vi kan färdas med eldrivna fordon. Vi kan bygga mer klimatsmart. Och vi kan ta fram produkter som inte eldar på krisen. Men det kommer inte att hända av sig självt. Marknaden kommer inte att trolla fram en värdig framtid. Vill vi leva i ett samhälle som inte bokstavligen svämmar över eller brinner upp krävs det mer än hittills. Stundens allvar kräver handling.