Norge – i populisternas grepp

Norsk politik har blivit en marionettdocka i Fremskrittspartiets händer.

Det vibrerar i skrivbordsskivan, mobiltelefonen lyser upp med prefixet 47 i skärmen. Mormor i Nordnorge ringer och vi pratar politik. För första gången.

Hon – som röstat på Fremskrittspartiet flera gånger sedan hon träffade partiledaren Carl I Hagen på bytorget i början på nittiotalet – är orolig för valutgången. Höyre ger hon inte mycket för. ”De vill bara försämra för vanligt folk”, menar hon. Ändå hörs en uppgivenhet inför den rödgröna regeringens år vid makten.

För den som snappat upp signaler från politiska landskapet i Norge de senaste åren är läget inför Stortingsvalet knappast överraskande. Fremskrittspartiet (Frp) har gått från att vara ett parti norrmän ursäktande ler lite snett åt till en dominerande maktfaktor. Inför valet har högerpopulisterna dessutom samordnat den egna politiken med de borgerliga partiernas, med löften om ”sänkt skattetryck” och ”friare marknader”. Budskapet: Vi vill också vara med i det borgerliga fredagsmyset.

Om det blir maktskifte i Norge nästa söndag – vilket det mesta pekar på – tar Frp sannolikt plats i en borgerlig koalitionsregering. Även om olika konstellationer är möjliga i teorin är det till syvende och sist Frp som avgör utgången. Partiet har på förhand meddelat att det ämnar fälla varje regering de själva inte ingår i.

Norsk politik har blivit en marionettdocka i Fremskrittspartiets händer.

Det markerar i så fall både första kapitlet i en ny era i norsk politik och slutet på en socialdemokratisk. Dagens rödgröna regering är ett av få positiva exempel i ett Europa som annars domineras av självspäkande åtstramningsdoktriner eller djupt impopulära socialistregeringar.

När andra länder strypte välfärden kunde Norge investera. När andra länder dignade under tvåsiffrig massarbetslöshet var motsvarande siffra i Norge någon enstaka procent. Och när svensk socialdemokrati hukade för varje skattediskussion lyckades Jens Stoltenberg koppla ihop hela samhällets framgång med gemensamma uppoffringar.

Utvecklingen i grannlandet i väster kastar även ljus över en annan tendens, nämligen hur trianguleringstävlan partierna emellan har naglat fast den politiska debatten kring Frp:s kärnfrågor. Tidningar skriver dagligen om ”flyktingproblemen” eller ”islamiseringen av Norge”.

På samma sätt är risken uppenbar att en borgerlig valseger innebär startskottet för en ideologisk förskjutning, där sänkt skatt blir utgångspunkten för det politiska samtalet. Som parallell kan nämnas det svenska valet 2006, där Fredrik Reinfeldt sällan nämnde skattesänkningar, desto mer utanförskap och arbetslöshet. Valet 2010 dominerades däremot av regeringens rut- och jobbskatteavdrag kontra oppositionens presumtiva skattechock. Fyra år – en spelplan omstöpt i grunden. Kvar blir en opposition på spaning efter den tid som för länge sedan flytt.

Hur blev det så här? Regeringströtthet? Kanske. Samkörd opposition med löften om nystart och reformlusta? Möjligen.

Men mest av allt är det norska exemplet berättelsen om hur politikens inramning och diskurs avgör partiernas valchanser. Eller som mormor säger: ”Varför ska jag rösta om alla tävlar i att låta likadant?”