Barn i kostymer och dräkter som glatt viftar med små pappflaggor med ett blåvitt kors mot röd botten. Högstämda nationalsånger som rungar från gator och gränder. Svenskar blickar ofta västerut och påpekar avundsjukt vilken folkfest 17 maj i Norge är, i kontrast till ett ljumt 6 juni-firande.
Berättelsen om den norska självständigheten rymmer en positiv idé. Men självbilden kan snabbt gå från inkluderande stolthet till att bli destruktiv och exkluderande. Inför årets upplaga av firandet har det exempelvis blossat upp en debatt om huruvida andra nationsflaggor än den norska ska förbjudas i tågen. Dessförinnan har det varit flera omgångar av debatter om ”rom-problemet”, hur romer förstör landet.
Ekonomer hänvisar ofta till Norge till för att visa på att det faktiskt går att mota finanskrisen i grind. Treprocentig arbetslöshet, inflation under två procent och statsfinanser i finfint skick imponerar. Bilden av Norge som finansiell klassetta, undantaget i stormen, förstärks ytterligare av det övriga Europas sönderfall.
Den norska historien är brokig. Inlemmat av Danmark. Ockuperat av nazisterna i samband med andra världskriget. I skuggan av Sverige under efterkrigstiden, med svenskar som åkte över gränsen för att handla billigt margarin. Något som har skapat en rädsla för att förlora något, som får många att klamra sig fast vid en bräcklig framgångssaga som när som helst kan glida ur händerna.
Inför Stortingsvalet 9 september har landets ledande högerparti, Høyre, gjort en kosmetisk förändring inte helt olik Moderaternas inför valet 2006. Polariserande skattesänkningar har slipats bort och ersatts av bredare penseldrag om ett Norge med möjligheter för alla. Partiet meddelar också att att det ämnar regera i koalition med Fremskrittspartiet. Alltså: Den traditionella högern omfamnar högerpopulister.
Ett stor ansvar faller på vänstern. Statsminister Jens Stoltenberg, Arbeiderpartiet, har i asylpolitiken låtit åtstramning och hårdare krav leda den politiska kompassnålen. Det norska välfärdsbygget har, liksom i Sverige, gått hand i hand med en konstruerad nationell berättelse. Menar vänstern allvar med att fortsätta regera Norge – och dessutom bryta populismens intåg i den politiska värmen – måste ett unket arv vädras ut till förmån för en reformpolitik byggd på öppnare gränser. Vem blir den förste socialdemokratiske ledaren i Europa att kasta av sig den nationella koftan?
Antingen fortsätter socialdemokratin triangulera populister och rasister, med minskande väljarstöd och en katastrofal politik som följd. Eller så målar den upp en alternativ och gränslös vision bortom nationalstatens drömträdgård.
Mer än någonsin behöver Europas vänster mod och vilja. För medan flaggorna vajar längs Karl Johan i dag bör vi ställa oss frågan: Är det verkligen landet eller människorna vi ska älska?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
