ledare Om vi tycker att barn är lika viktiga som bilar måste de särskilda satsningarna mot lågavlönade kvinnodominerade yrken fortsätta. Att förskolans anställda har de allra lägsta medellönerna är både orimligt och orättvist.
De ligger där som svarta prickar nere i det i högra hörnet på sidan 37 i LO:s senaste lönerapport. Två diagram med ett låglönekluster av detaljhandel, vård, skola äldreomsorg, hotell- och restaurang, kultur, bemanning och med barnomsorgen i botten.
I LO:s lönerapport om åren 2015–2017 upprepas en sanning som stått sig även efter att kvinnolönerna togs bort ur avtalen på 1960- och 70-talen:
»Ju större andel kvinnor en sektor innehåller desto lägre är sektorns medellön.«
Att det är stora skillnader mellan kvinnor och män, mellan arbetare och tjänstemän och mellan olika yrkesgrupper och fackförbund är välbekant. Lönegapet mellan arbetare och tjänstemän har dessutom ökat med 10 procentenheter, eller 6 400 kronor, de senaste 17 åren. För närvarande är det nästan 13 000 kronor.
Men Sverige har fortfarande världens kanske starkaste fackföreningar, som fixar att förhandla om hela 668 kollektivavtal om löner och anställningsvillkor.
Den svenska modellen fortsätter att leverera reallöneökningar år efter år och kan på många sätt betecknas som en succé, konstaterar LO.
Under 2000-talet har reallöneökningen varit 30 procent för arbetare och 35 procent för tjänstemännen.
Och för första gången på tio år krymper även lönegapet något mellan kvinnor och män.
Medellönen för kvinnor ökade under perioden med 8,2 procent, 2 340 kronor, och för män med 6,7 procent, 2 220 kronor.
En huvudförklaring är marknadskrafter, statliga pengar och riktade avtalssatsningar som gett framförallt sjuksköterskor, socionomer, lärare och undersköterskor, från drygt 9 (undersköterskor) till 13 procent (grundskollärare) i löneökning under perioden.
Detta gör att könsgapet för tjänstemän minskat med cirka två procent.
För LO-kvinnorna som grupp var ökningen blygsammare 7,2 procent mot männens 6,9. För dem är förändringen endast en procentsats, i kronor är arbetarmännens ökning högre.
Och trots periodens framsteg är lönegapet mellan män och kvinnor lika stort som på 1930-talet.
- LO-kvinnor tjänar 24 500 kronor, 3 300 kronor mindre än LO-männen.
- För tjänstemän är löneklyftan 7 600 kronor till männens fördel, de får 82 procent av männens medellön på 39 300 kronor.
I offentlig sektor, där de största löneförändringarna till kvinnors fördel skett finns också de allra lägsta lönerna, både för arbetare och tjänstemän. Barnomsorgen sticker ut.
Förskollärarna med 29 500 kronor i månaden får nära 4000 kronor mindre än grundskollärare.
Att ta hand om barn värderas fortfarande mycket lägre än att bygga bilar, vilket är både orimligt och orättvist.
Allra minst tjänar barnomsorgens arbetaryrken, som inte fått del av några satsningar.
Med månadslöner strax under 24 000 kronor eller några hundralappar däröver har de bara 74 procent av förtjänsten för en manlig arbetare inom industrin.
Ska LO nå sitt mål om halverade löneklyftor mellan män och kvinnor till 2028 så behöver de lägga på en rem. Med den här takten är förbunden inte där förrän 2066.
Att hitta en väg framåt för 14 LO-förbunds stridiga viljor är komplicerat. Diskussionen om vem som ska ha ledartröjan, nivån på löneökningarna, hur klyftor ska krympa, liksom sifferlösa avtal skapar spänningar internt och mot akademiker och tjänstemän.
Men hittills har svensk lönerörelse klarat sitt kompromissande varje gång. Som Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare formulerar det: »Vi har slitningar i LO-kollektivet men måste vara rädda om det som fungerar. Kan vi inte lösa den här frågan knallar politikerna in överallt.«
LO:s största förbund Kommunal har via förra avtalsrörelsens undersköterskesatsning visat en fungerande modell att lyfta lågavlönade yrkesgrupper.
När kraven formuleras inför nästa år så är det därför fullt möjligt för LO att enas om ett nytt steg mot jämställdhet. IF Metall och Kommunal har klarat att hitta lösningar förut.
Stora barngrupper, personalbrist och stress gör att många inte vill stanna i barnomsorgen. Ska krisen inte fördjupas borde det i nästa avtalsrörelse vara barnskötarnas tur. Om inte den offentliga sektorn fungerar gör inte näringslivet det heller.
Att ta hand om barn värderas fortfarande mycket lägre än att bygga bilar, vilket är både orimligt och orättvist. Den som tröstar, snyter, kramar, matar, bär och lär våra minsta måste få bättre villkor.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
