ledare Äntligen talar finansminister Magdalena Andersson (S) klarspråk om de stora behoven i välfärden och de många extra miljarder som behövs i vård och omsorg. Men kommer de borgerliga att smita från notan?
90 miljarder extra krävs fram till 2026 för att kunna ge en växande och åldrande befolkning vård och omsorg i ungefär samma omfattning som i dag. Och från 2026 och framåt kommer det årliga behovet ligga på denna högre nivå. Uträkningen från finansdepartementet blev en riksnyhet förra veckan.
Den bekräftade vad fackförbundet Kommunal och Sveriges undersköterskor länge larmat om, äldrevården behöver stora satsningar. Men frågan är om tillskotten räcker.
De 90 miljarderna är egentligen enbart ett minimum som med nöd och näppe håller ställningarna utifrån dagens läge. Finansdepartementets kalkyl är i underkant, anser exempelvis Konjunkturinstitutet. Även LO menar att behoven är större och har krävt 100 miljarder till välfärden redan denna mandatperiod.
SKL, Sveriges kommuner och landsting, kräver också att staten öppnar plånboken och inte vältrar över kostnader på kommunerna. Enligt dem behöver välfärden 43 miljarder, varav kommunerna 30, de närmaste tre åren.
Men finansministerns klarspråk är ändå viktigt, även om uppvaknandet kommer sent. Det är från statens kassa pengarna ska tas till de stora tillskott som behövs i kommunerna.
Lokala skattehöjningar bidrar bara till att klyftorna i samhället ökar, då den kommunala skatten inte är progressiv, framhåller ett antal S-företrädare och kommunalråd i en debattartikel, vilket är helt rätt.
Höjd kommunalskatt drabbar i första hand folk med måttliga inkomster och pensionärer och är inte heller ett alternativ för glesbygdskommuner där servicen redan är ansträngd till det yttersta.
Om staten i stället ser till att finansiera en stor del av kostnaden för de demografiska förändringarna så fördelas skuldbördan mer rättvist över generationerna och över landet. Unga och välutbildade ska naturligtvis också vara med och betala.
Borgerliga väljare drabbas också av för stora barngrupper och att föräldrarna inte får plats i äldreomsorgen.
Under ett samtal med Kommunals ordförande Tobias Baudin häromdagen betonade Magdalena Andersson (S) också att tiden nu är inne för partierna att ta fram de resurser som krävs för trygg välfärd för både barn och gamla.
»Behoven i äldreomsorgen är en av politikens absolut största uppgifter under de kommande åren«, sa hon och påminde om att det var därför »Göran Persson (dåvarande finans- och senare statsminister reds anm.) införde överskottsmålet* på 1990-talet, så att vi nu har råd att göra de enorma tillskotten.»
Äntligen uttryckte alltså finansministern tydligt att det nu var dags för staten att sluta spara och använda pengarna där de behövs.
Däremot kunde hon dessvärre inte garantera att behoven verkligen kommer att åtgärdas, eftersom detta kräver att samarbetspartierna i riksdagen har samma bild.
Enligt Konjunkturinstitutet kan pengarna fås fram utan skattehöjningar, eftersom överskott automatiskt skapas i de statliga budgetarna i en storlek som motsvarar de nödvändiga tillskotten. KI syftar dock på att tillskotten ryms om man inte gör några andra reformer eller satsningar. exempelvis inom polisen, infrastrukturen och försvaret, vilket knappast är realistiskt.
Finansdepartementets presskonferens tog inte heller upp om satsningarna kan förenas med reglerna för det finanspolitiska ramverk med överskottsmål för statsbudgeten som de borgerliga partierna och S är överens om. Den stipulerar årliga amorteringar även nu när statsskulden är rekordlåg, vilket bland annat bankekonomer protesterat emot.
»Bästa sättet att värna välfärden är att rösta på Socialdemokraterna«, sa Magdalena Andersson under samtalet med Baudin, och konstaterade krasst att »vi nu försöker manövrera i det politiska läget efter bästa förmåga« för att klara samarbetet med C och L.
Detta har bland annat lett till skattesänkningar på 12 miljarder via sänkt värnskatt samt ökat och breddat rutavdrag.
Men, oavsett det minskade manöverutrymmet: I sak har Magdalena Andersson alldeles rätt:
Det är hög tid att sluta fylla på i ladorna, där vi har skyfflat in resurser i 20 års tid. Nu är de fulla och det är dags att öppna dem.
Magdalena Andersson har de ekonomiska möjligheterna, liksom viljan – men ännu inte den politiska majoriteten bakom sig för att kunna sätta nyckeln i låset.
Från borgerlighet och näringsliv har det inte heller kommit några röksignaler om behov att satsa mer i offentliga sektorn, snarare om att »våga säga nej om vi ska prioritera de viktigaste kärnuppgifterna i välfärden«, som M:s ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson uttrycker saken i SvD Näringsliv (19-06-12).
De nuvarande samarbetspartierna verkar mer intresserade av nya skattesänkningar »för jobb och företagande« i en kommande skattereform än för vad som behöver göras när äldrekvoten ökar.
Samtidigt trycker näringslivet på för »plattskatt« helt utan progressivitet och »rejält sänkt marginalskatt».
Så när Magdalena Andersson säger att hon »vill värna den svenska modellens omfördelande kraft« kommer hon att få fajtas rejält för att få med sig en majoritet.
Läget är »välfärdens största utmaning på 100 år« och det är dags för partierna att samtala och eftersträva samsyn om välfärdens finansiering, på samma sätt som man gjort runt försvaret och energin, uppmanar de ovan nämnda kommunala S-företrädarna landets partiledare.
Dessvärre verkar denna samsyn för närvarande vara under uppluckring, och därmed riskerar välfärden att hamna i liknande maktkamper och utspelshunger. Och det vore förödande.
För nog borde det vara möjligt att nå politisk enighet om att det inte funkar att låta kommunerna ta välfärdssmällen via skattehöjningar som slår så orättvist?
Och att det inte är hållbart att sänka skattekvoten när både äldre och yngre blir fler?
Borgerliga väljare drabbas också av för stora barngrupper och att föräldrarna inte får plats i äldreomsorgen. Det är dags att de pratar allvar med sina partier. Borgerligheten ska inte smita från notan utan vara med och ta sin del av ansvaret.
*Fotnot: Överskottsmålet är ett mål för offentliga sektorns finansiella sparande, där inkomster minus utgifter från och med i år ska uppgå till en tredjedels procent av bruttonationalprodukten, BNP över en konjunkturcykel.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
