Krönika Jag är småbarnsförälder och har tagit ledigt från jobbet utan att säga varför. Nu sitter jag på en äng i Tyskland och får lära mig hur jag ska skölja bort pepparsprej ur ögonen. Klimatkampen kräver något mer än statusuppdateringar och att köpa en tandborste i bambu, skriver Cajsa Unnbom.
Europas största klimataktion någonsin, skolstrejkande barn och hundra forskare som manar till uppror mot regeringen. När två år återstår för att undvika den värsta klimatkollapsen håller en radikal miljörörelse på att ta form som vill ta kampen »för livet självt«.
Jag är småbarnsförälder och har tagit ledigt från jobbet utan att säga varför. Nu sitter jag på en äng i Tyskland och får lära mig hur jag ska skölja bort pepparsprej ur ögonen. Hur mycket böter får man för att blockera en gruva egentligen?
Vad ska jag säga till chefen om jag hamnar i häkte och missar bussen hem?
Klimataktivister från hela Europa har samlats i tyska Rhenlandet denna helg i slutet av oktober. Vi är här för den fredliga massaktion som kallas Ende Gelände. Fyra år i rad har människor kommit hit för att blockera kolindustrins infrastruktur och markera slutet på fossileran. I stort sett alla fossila bränslen som finns kvar måste stanna i marken om vi ska lyckas hejda klimatförstöringen innan den eskalerar bortom all kontroll.
Området har blivit en symbol för klimatkampen. Här bryts och eldas brunkol, det smutsigaste av alla bränslen. Inte någon annanstans i Europa släpps det ut lika mycket växthusgaser. Här ligger också den flera tusen år gamla Hambacherskogen. Eller låg.
En tiondel står kvar, resten har huggits ned för att bereda plats åt en gruva. Hittills har aktivister lyckats hålla motorsågarna borta från den sista biten skog genom att bland annat bosätta sig i träden.
Men tiden håller på att rinna ut och reglerna som jag har rättat mig efter känns mindre och mindre relevanta.
Det är denna gruva vi nu ska hälsa på. Polisen väntar oss, men 6500 personer går inte att stoppa. Tusentals lyckas ta sig till järnvägsspåren som transporterar kolet från gruvan och får tågen att stå stilla i ett dygn. Det blir Europas största klimataktion någonsin.
Eftersom det är olagligt att ingripa när någon förstör livsvillkoren på jorden är Ende Gelände en civil olydnadsaktion. Själv längtar jag efter att gå över den gränsen.
Jag har läst och läst, utbildat mig, manifesterat, gått på möten, komposterat, flygvägrat, tröttat ut mina bekanta med alarmistiska statusuppdateringar och köpt tandborste av bambu.
Men tiden håller på att rinna ut och reglerna som jag har rättat mig efter känns mindre och mindre relevanta. Andra, starkare principer pockar på.
I augusti hände något som skyndade på processen. 15-åriga Greta Thunberg satte sig utanför Sveriges riksdag och sa: Eftersom ni vuxna skiter i min framtid så gör jag det med. Där satt hon och skolstrejkade för klimatet, dag efter dag. Att se henne där, ensam till en början medan vuxna gick förbi, väckte något i mig. Greta Thunberg agerade som att läget var precis så akut som det är.
Extinction Rebellion vill genom fredlig civil olydnad få politikerna att agera mot klimathot och den svindlande förlust av liv som pågår i naturen.
Hon klimatstrejkar fortfarande; varje fredag tills Sveriges utsläpp är i linje med Parisavtalet. Men hon är inte ensam längre. Strejken har spridit sig till 18 städer i Sverige och till flera andra länder, och nya orter ansluter sig hela tiden.
Bara dagar efter vår gruvblockad i Tyskland satte sig över tusen personer, inklusive familjer, pensionärer och tonåringar, i en av Londons mest trafikerade korsningar på Parliament Square. De blockerade trafiken i två timmar till brinnande tal om den ekologiska krisen.
Det var startskottet för Extinction Rebellion, en rörelse som genom fredlig civil olydnad vill få politikerna att agera mot klimathot och den svindlande förlust av liv som pågår i naturen. Nätverket planerar att få stora delar av huvudstaden att stå stilla under november. Hundratals är beredda att fängslas.
Extinction Rebellion har stöd av nästan 100 väletablerade forskare från hela Storbritannien. I ett öppet brev skriver de att politikerna genom att inte agera har misslyckats fundamentalt. »Det ’sociala kontraktet’ har brutits, och det är därför inte bara vår rätt utan vår moraliska plikt att kringgå regeringens passivitet (…) och göra uppror för att försvara livet självt.«
Sedan 1970 har 60 procent av alla vilda djur försvunnit från jordens yta. 200 arter förloras varje dag. Det är den största massutrotningen sedan det asteroidnedslag som gjorde slut på dinosaurierna. Denna gång är det vi som är katastrofen.
Vi lever under de år som kommer att avgöra hela planetens framtid, och försöker greppa läget utan större hjälp från de som borde vägleda oss. Det kan få vem som helst att vilja kolla lite mer på Netflix.
Att ta in situationen kan utlösa en existentiell kris. Fråga de som ska leva större delen av sina liv i en allt hetare värld: Sveriges unga, sex av tio tänker på klimatförändringen minst en gång i veckan och känner oro för framtiden.
Gå på ett klimatmöte och se hur det funkar som stärkande gruppterapi. Att bevittna hur det ena livsuppehållande systemet efter det andra brakar ihop skapar sorg, frustration – och en alltmer handlingskraftig rörelse.
Inom två år ska utsläppen ner, enligt Johan Rockström och andra klimatexperter. (IPCC:s bud på 12 år innebär en oacceptabelt hög risk.) Den oändliga tillväxten, omöjlig att skilja från ökande utsläpp och rovdrift i naturen, framstår mer och mer som ett särintresse för de rikaste och, tja, utopisk. Blixtsnabbt måste vi samlas kring ett nytt överordnat mål: vår och andra arters överlevnad och välbefinnande.
Väntan på att någon annan ska fixa detta åt oss är officiellt över.
Den civila mobilisering vi tidigare har klarat av under världskrigen kan visa vägen. Ja tack, ge mig ett ransoneringskort för växthusgaser, en broschyr med krisinformation och dagliga uppdateringar om hur det går för oss.
Men, viktigast av allt: Väntan på att någon annan ska fixa detta åt oss är officiellt över. Vare sig politikerna, frivilligorganisationerna, företagen eller FN har visat sig villiga eller kapabla – efter decennier av förhandlingar och valfri hänsyn till planetens gränser är vi långtifrån på en säker plats. Och nu är det inte längre tanken som räknas.
Det är här var och varannan morfar, fackligt aktiv, skolköksansvarig, arkitekt och influencer måste bli miljöaktivist om vi ska hinna fram i tid. Vad blir ditt första steg?
Cajsa Unnbom är multimediajournalist och aktiv i klimatrörelsen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
