debatt Västshara behöver ökat stöd och Sverige kan spela en viktig roll genom att genomföra riksdagens beslut. Då kan förhoppningsvis andra länder följa efter, skriver Hiba Abdalla.
När den svenska riksdagen i december 2012 begärde att regeringen skulle erkänna den Västsahariska Arabiska Demokratiska Republiken, SADR, som en fri och oberoende stat väcktes ett hopp i alla delar av det västsahariska samhället och det fick oss att tro att vi äntligen kunde se ljuset i slutet av tunneln.
Det står klart att misslyckandet att genomföra riksdagens beslut beror dels på överdrivna förväntningar på säkerhetsrådets vilja att hålla en folkomröstning om självbestämmande och dels på en underskattning av den franska rollen som försvarare av Marocko och som hindrade alla internationella ansträngningar att genomföra det demokratiska alternativet.
Misslyckandet har också hjälpt och uppmuntrat Marocko att omvandla erkännandeförväntningarna till vilseledande förväntningar som syftar till att fortsätta följa en provocerande politik och ockupation oavsett legitimitetsprincipen och internationell rätt.
Det är värt att påminna om att Marockos provokativa politik insisterar på en lösning som strider mot det västsahariska folkets omistliga rätt till självbestämmande, vilket generalförsamlingen och relevanta säkerhetsrådsresolutioner kräver.
Den syftar till att undergräva trovärdigheten och motståndskraften i FN-uppdraget i Västsahara (MINURSO), nämligen att genomföra en fri och rättvis folkomröstning om självbestämmande. Den har bidragit till ett sammanbrott av den 29-åriga vapenvilan och hela den politiska processen. Det blev en återgång till ruta ett när Marocko bröt det militära eldupphörsavtalet den 13 november 2020 i Guerguerat och drog hela regionen ut i krig.
Den marockanska ockupationsregimen missar sällan ett tillfälle att håna och förolämpa det västsahariska folkets legitima kamp och våra nationella symboler, inte ens i rent humanitära frågor.
Ett exempel är situationen som rör vår president Brahim Ghalis sjukdom och hans medicinska behandling av covid-19 i Spanien. Pandemin har också krupit in i vårt relativt isolerade samhälle. Vi har en anständig primärvård i flyktinglägren och i det befriade territoriet, men inte tillräckligt med resurser för en så allvarlig situation.
Marocko fick också oväntad hjälp från Donald Trump som erkände Marockos överhöghet över hela Västsahara.
Marocko avslöjade nyligen sin tydliga politik för utpressning och direkta hot mot länderna i Europeiska Unionen: de måste nu anpassa sig till förslaget om autonomi, till följd av tystnaden och frånvaron av någon form av tryck från det internationella samfundet för genomförandet av folkomröstningen om självbestämmande.
Marocko fick också oväntad hjälp från USA:s avgående president, Donald Trump, som erkände Marockos överhöghet över hela Västsahara. Detta avvisades och kritiserades visserligen av många framstående politiker i självaste USA och ingen stormakt har följt Trump eftersom FN beskrev det som ett brott mot internationell rätt och relevanta FN-resolutioner. Men hittills ligger Trumps beslut kvar.
Vi har mycket goda erfarenheter av svenska kontakter och initiativ. Det gäller till exempel kläder och färsk mat för flyktingbefolkningen och stödet till Olof Palmeskolan. Det gäller ömsesidiga studiebesök. Men det gäller framför allt Sveriges motstånd i EU mot de skamliga överenskommelserna mellan EU och Marocko om fiske och jordbruk, som i strid med beslut i EU:s egen domstol inkluderar Västsahara. Vi erkänner också att svenska solidaritetsorganisationer ger ett viktigt bidrag när det gäller att minska plundringen av våra naturresurser.
Utifrån internationell rätt förblir den oberoende staten SADR det konkreta uttrycket för det västsahariska folkets vilja. Det är i linje med Afrikanska Unionens beslut, där den västsahariska republiken är fullvärdig medlem, och i överensstämmelse med EU-domstolens beslut 2016 och 2018 att Västsahara inte är en del av Marocko.
Den unga generationen i Västsahara, både de som lider av förtrycket på ockuperat territorium och de som lever i frihet men med knappa resurser i det befriade territoriet och i flyktinglägren har numera tappat tålamodet. De känner att de förråds av det internationella samfundet och FN-systemet, kontrollerat av USA och Frankrike med starka band till Marocko. Det räcker inte att vi har majoriteten i Afrikanska Unionen, internationell rätt, uthållighet och moral på vår sida. Marocko har pengarna och makten. Vi behöver ökat stöd för vår rätt till folkomröstning och avkolonisering där Sverige kan spela en viktig roll genom att genomföra den svenska riksdagens beslut. Då kan förhoppningsvis de andra nordiska länderna och Irland följa efter.
Därefter är det inte långt ifrån ett FN-medlemskap och den utlovade folkomröstningen för en varaktig lösning.
Hiba Abdalla
Representant för POLISARIO i Sverige och Norge
Översättning: Jan Strömdahl
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
