Nu bråkar partierna om parlamentarismens princip

ledare I princip finns tre strategiska alternativ för att skapa en fungerande regering framöver. De borgerliga motarbetar samtliga och vill regera oavsett valresultat. 

På den svenska demokratins högtidsdag valdagen den 9 september 2018 var det mesta som vanligt, vackert väder och ett välorganiserat och välfungerande val. I varje fall på ytan.

Valresultatet var i grunden inte särskilt överraskande. 2018 bekräftades egentligen, men i ännu högre grad, den förändring som skedde redan 2010 och 2014.

Det är inte heller ovanligt att regeringspartier tappar stöd och väljare, det kostar på att regera. Socialdemokraterna backar, men mindre än väntat.

Med tanke på förutsättningarna får det nog ändå betraktas som en stor framgång för Stefan Löfven att i dessa turbulenta tider samla 28,4 procent av väljarna.

För första gången sedan 1991 ökar Socialdemokraterna sitt väljarstöd i själva valrörelsen. Så de värsta farhågorna om en socialdemokratisk väljarkollaps kom på skam.

I ett europeiskt perspektiv sticker faktiskt det svenska socialdemokratiska valresultatet ut. Kanske beror återhämtningen på att fokus i valrörelsen hamnade på välfärdsfrågor och att den ideologiska konflikten därigenom tydliggjordes.

Det andra regeringspartiet Miljöpartiet tappar och hamnar lite över fyraprocentsspärren, som små partier i regeringskoalitioner tenderar att göra.

Det svenska valet ska förstås ses i ljuset av de politiska konvulsioner som vi sett i många europeiska länder de senaste åren. Efter finanskraschen 2008 har partier till vänster om socialdemokraterna gått fram.

Men särskilt de högerradikala och högerpopulistiska partierna har stärkt sin ställning. Medan de socialdemokratiska, kristdemokratiska eller högermittenpartierna har gått tillbaka i Europa i val efter val och i land efter land.

Sett i det perspektivet blev alltså flödena ändå relativt modesta i Sverige 2018. Visst Vänsterpartiet har gått fram, men mer beskedligt än opinionsmätningarna antydde. Och Sverigedemokraterna ökar, men ändå är det en mindre ökning jämfört med de värsta farhågorna och Sverigedemokraternas egna storvulna förhoppningar. Det blev ingen stor politisk jordbävning.

Men valet sänder ändå tydliga signaler framför allt Socialdemokraterna och Moderaterna som förblir riksdagens två största partier.

På kort sikt ligger den ekonomiska krisen och migrationsströmmarna 2015 bakom dessa skiftningar. Men i botten handlar det om att långsiktiga omvärldsförändringar, som globaliseringen, Europaprojektet, ökad rörlighet och migration, öppnat en ny politisk front.

I Sverige öppnades den förhållandevis sent. 2018 var första gången partiledarna i SVT:s utfrågningar fick placera sig inte bara till höger och vänster utan också längs GAL–TAN-skalan.

Det är framför allt två partier som haft svårt i denna nya politiska värld.

• Moderaterna är en ideologisk mix av liberalism och konservatism, och därmed kluvna i detta avseende.
• Och Socialdemokraterna har väljare och sympatisörer i ett brett spektrum.

Båda dessa partier har förlorat väljare. Även om de ändå kommer ut som de stora partierna i svensk politik även efter en mycket turbulent mandatperiod och en ovanligt oviss valrörelse.

En rimlig hypotes baserad på historisk erfarenhet är nog att förr eller senare kommer dessa nya dimensioner att placera in sig längs höger- och vänsterskalan, eftersom detta i grunden är en så fundamental konfliktlinje.

SD kommer att agera ännu mer offensivt än tidigare.Vilket kommer att göra livet svårare för vilken regering som helst.

I praktiken är det alltså dött block mellan blocken. Med en liten övervikt för de rödgröna. Det verkar som om vi får det definitiva beskedet först senare i veckan när alla poströster räknats.

Resultatet påminner om jämviktsriksdagen mellan 1973 och 1976. Med skillnaden att vi nu har ett tredje block i form av Sverigedemokraterna. Mycket tyder på att SD nu kommer att agera ännu mer offensivt än tidigare.

Vilket kommer att göra livet svårare för vilken regering som helst. Särskilt för en moderatledd alliansregering som dessutom ser ut bli mindre än de rödgröna.

Det är förstås upp till alla partier att eftersträva makt. Om det med denna mandatfördelning blir en borgerlig regering kommer den att ha ett mycket svagt moraliskt mandat, för att inte tala om reella mandat i parlamentet. Om inte SD:s röster ska räknas. Något som inte nämnvärt verkar bekymra Moderaterna och Kristdemokraterna, men kanske Liberalerna och Centerpartiet?

I princip finns tre strategiska alternativ för att skapa en fungerande regering framöver.

• Ett är att största block får regera.

I praktiken har principerna från decemberöverenskommelsen bestått den här mandatperioden. Den har de borgerliga partierna övergett (trots att det var deras idé). Så det alternativet har avvisats. Men de vill regera oavsett det slutliga valresultatet och vilket block som blir störst.

• Det andra är att Alliansen och formaliserade block upplöses.

Också detta avvisar de borgerliga partierna.

• Det tredje är att någon börjar samarbeta eller samtala med Sverigedemokraterna.

Här slirar de borgerliga partierna. Kanske ger detta en indikation på vad som väntar. Nu väntar ett maktspel och ett slags chicken race. Väljarna stod någorlunda pall denna söndag i september 2018. Men hur är det med de borgerliga partierna, i synnerhet ”liberalerna” i Centerpartiet och Liberalerna?