Vi har inte tid att vara i maskopi mot män. Vi har nog med att försöka stötta barn, familjer, kvinnor och män som befinner sig i svåra situationer, skriver socialarbetarnätverket Nu bryter vi tystnaden.
De senaste veckorna har vi tagit del av Maciej Zarembas artikelserie i DN om ”dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende”.
Det är problematiskt att artikelserien, som troligtvis vänder sig främst till en medelklass som inte i så stor utsträckning har kontakt med socialtjänsten, målar upp en bild av socialtjänsten som dystopisk och platt.
Nu bryter vi tystnaden är överens med Zaremba om att många delar av socialtjänsten behöver utvecklas. Makt och maktutövning måste alltid utmanas och bemötas. Att Zaremba inte sätter dessa utmaningar i en vidare kontext är dock oroande.
Är kontexten måhända för komplicerad för Zaremba att hantera? Är det mer slagkraftigt att måla upp socialarbetare som ett gäng sektmedlemmar, som har valt att slita inom socialtjänsten för att de drivs av en agenda som går ut på att sätta dit en specifik grupp individer i samhället?
Våld och normer kring våld finns i hela vårt samhälle. I parrelationer utövar män grovt och upprepat våld mot kvinnor i högre grad än vad kvinnor gör mot män. Våld i familjer tenderar att öka när människor lever i svåra ekonomiska situationer. Att förövaren tidigare är dömd för brott ökar risken för våld.
Risken att bli utsatt för våld ökar generellt om du tillhör en utsatt grupp, exempelvis barn och kvinnor med funktionsnedsättningar, missbrukande kvinnor med flera. Vi som arbetar i socialtjänsten möter således mer våld i familjer än vad som finns i samhället i övrigt.
Att vi i samhället har en förståelse för att det finns ”könsrelaterat våld” och att vi till vardags och i forskningen talar om ”mäns våld mot kvinnor” kommer självfallet att spegla även arbetet i socialtjänsten. I vårdnadstvister får män möta en del baksidor av samhällets normer. De får möta föreställningar om att de är våldsutövare. Det är inte socialtjänsten som är ensam bärare av dessa normer och som kan besvara Zarembas frågeställningar kring ”rättvisans demoner”.
Zaremba hänvisar själv till rättssociologen Annika Reimer och studien ”Barns rättigheter i vårdnadstvister”. I den går det att läsa: ”Undersökningens resultat indikerar att rådande samhällsnormer avseende mamma- och papparollen får genomslag i familjerättens bedömningar av barnets bästa, men undersökningen visar också att skälet till att en förälder föreslås som vårdnadshavare är antingen att den andra föräldern har utövat våld eller att hänsyn har tagits till barnets åsikt.”
Av de cirka 50 000 skilsmässor som sker per år sköter majoriteten föräldrar separationen på egen hand. Föräldrar till cirka 7 000 barn behöver hjälp att lösa konflikter vad gäller vårdnad, boende och umgänge. I många av dess fall finns det studier som visar på att det inte är intressekonflikter som ligger till grund för konflikten utan värdekonflikter.
Konflikten rör alltså inte oenigheter kring skola, tider för hämtning och lämning, boende med mera, utan handlar det kulturella skillnader, förälders missbruk, våld och hot och frågor som rör barnets skyddsbehov. Av de som behöver stöd är föräldrarna ofta tidigare kända av socialtjänsten. Det är således en grupp som kan ha egna svårigheter och som behöver extra stöd av samhället.
Zaremba menar att kvinnor har ett ”enormt juridiskt övertag”. Det skulle vara intressant om han utvecklar sina paralleller mellan att kvinnor har ett juridiskt övertag och att de dödar sina barn? Vilket är kvinnors faktiska juridiska övertag? Är det verkligen då kvinnor får ensam vårdnad när det inte finns en pappa som ännu bekräftat faderskapet och som kanske aldrig vill göra det. Det är nämligen ett vanligt skäl till ensam vårdnad.
Omkring 5 % av alla barn i Sverige upplever ofta våld i hemmet och 10 % har upplevt det någon gång. Socialtjänstens uppgift är inte att se till föräldrars rätt. Vi har som uppgift att bedöma barns behov av stöd och skydd. Vi hamnar varje vecka i dilemman där en förälder inte är dömd för våldsbrott men där det finns olika berättelser om att hot, våld och kränkningar har varit eller fortfarande är närvarande.
Zaremba berättar i sin artikel att under 25 år har tolv fäder blivit dömda för grova brott mot sina barn som de sedan visat sig vara oskyldiga till. Det är inte acceptabelt eller önskvärt i en rättsstat. Men ska det innebära att barnets bästa inte ska bedömas innan umgänge mellan barn och en förälder ska äga rum?
Det är intressant att en journalist nu väljer att lyfta frågor som berör socialtjänsten och då gör det i relation till våld och vårdnadsfrågor. Detta är fält inom socialtjänsten som oftare än andra berör även medelklassen. Men vi frågar oss varför DN-journalistiken tar den vägen när andra utsatta gruppers rätt till rättssäkert stöd och hjälp behöver uppmärksammas.
Socialarbetare har under flera år lyft att det finns stora strukturella fel i socialtjänsten. Socialtjänsten befolkas inte överlag av okunniga socionomer eller av socialsekreterare med egna agendor. Genom att slå ner mot en hel yrkeskår bagatelliseras de faktiska problem som finns i samhället och inom socialtjänsten. Artikelserien är kontraproduktiv och småaktig i förhållande till detta.
I ärlighetens namn Zaremba, så har vi socialarbetare inte tid att vara i maskopi mot män eller mot någon annan. Vi är inte heller ute efter att dra ut i ett könskrig. Vi har nog med att försöka stötta barn, familjer, kvinnor och män som på olika sätt befinner sig i svåra situationer. Och vi gör det varje dag med ytterst små medel och med allra största möjliga kreativitet.
I stället för att tro att vi är trångsynta och att vi som blivit socionomer efter 1970-talet drivs av våra egna svåra uppväxter eller märkliga fobier: Hjälp oss att lyfta att det behövs mer resurser till samhällets mest utsatta. Du får gärna höra av dig till oss när du gör research inför kommande artiklar.
Nadja Gürsoy
Elin Lindén
MärtaLisa Tillema
Johanna Thunholm
Marie Guting
Ann-Marie Strömberg
Texten går att läsa i sin helhet på Nu bryter vi tystnadens hemsida.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
