ledare Extremhögern tog inte över. Istället kommer Europaparlamentet sannolikt att drivas framåt av en blocköverskridande allians. Men det finns ingen anledning att dra en lättnadens suck.
Det är lockande att dra en lättnadens suck. KD fick inte de framgångar de trodde med sin Trump-inspirerade kampanj (men de ökar med drygt en procentenhet), SDs tillväxt verkar ha bromsats, de stannar på drygt 15 procent, partierna bakom Januariavtalet höll stånd, L tycks klara sig kvar, S står still, MP får nästan tre gånger så stort stöd som i höstas, C ökar.
Extremhögern tog inte över Europaparlamentet. Det finns anledning till hopp. Det saknas visserligen i skrivande stund ett tjugotal mandat för att socialdemokraterna och de progressiva i partigruppen S&D ska kunna bilda en mitten-majoritet med liberalerna i ALDE, vänstern och de gröna. Men det finns ingen höger-majoritet heller. EPP-gruppen, den partigrupp där svenska Moderaterna och Kristdemokraterna ingår och som liksom väntat blev Europaparlamentets största, kan inte bilda majoritet. Liberalernas mandat räcker inte, och det är osannolikt att de tyska kristdemokraterna, som dominerar i EPP-gruppen, skulle acceptera en allians med partigrupperna till höger, varav Matteo Salvinis nationalistiska allians blev den största.
Varken höger eller vänster, alltså. Istället kommer Europaparlamentet sannolikt att drivas framåt av en blocköverskridande allians av vad man i brist på annat kan kalla konstruktiva partier. Det är ett samarbete som levererat progressiv politik tidigare. Som den sociala pelaren. Den var Stefan Löfvens uppfinning, som den socialdemokratiska huvudkandidaten Frans Timmermans påpekat, men den drevs igenom tack vare entusiastiskt stöd från den EU-kommissionens kristdemokratiska ordförande Jean-Claude Juncker.
Under nästa mandatperiod står ett antal viktiga arbetsmarknadsfrågor på dagordningen. Den sociala pelarens ambitiösa mål ska omsättas i praktisk politik. EU ska anta en ny flerårig arbetsmiljöstrategi, EU:s jämställdhetsstrategi löper ut och borde ersättas med en ny, radikalare.
Det går att skapa stöd för progressiv politik. Genom blocköverskridande samarbeten. Och genom enskilda parlamentariker: hårt och hängivet arbete ger resultat i parlamentet. Jens Nilsson åstadkom stordåd för Europas yrkeschaufförer (samtidigt som SD:s Peter Lundgren röstade emot). Jytte Guteland, också socialdemokrat hyllas av Naturskyddsföreningen för sitt arbete mot hälsofarliga kemikalier. Liberalen Cecilia Wikström lyckades ena parlamentet bakom reformeringen av Dublinförordningen som reglerar hur asylsökande ska tas emot inom EU. Flera av de svenska kandidaterna ger hopp.
Extremhögern tog inte över parlamentet. Men den växte tillräckligt mycket för att ge de bruna krafterna luft under vingarna, och skränande självförtroende. Det får konsekvenser. För verkliga människor i deras verkliga liv. För alla människor i Europa som tillhör en synlig minoritet, oavsett om de är nyanlända flyktingar, arbetskraftsinvandrare eller har levt här i generationer. Rasismen tar inga hänsyn.
Det handlar om diskriminering som kväver människors livschanser, och hot som stympar människors rörelsefrihet, om våld som dödar. Rasism kan inte, som Gary Younge påpekar i The Guardian, mötas halvvägs. Lika lite som man kan bekämpa cancer genom att operera bort halva tumören. Det är helt legitimt att klaga på köer i vården, bostadsbrist och sjunkande löner, men oacceptabelt att göra invandrare till syndabockar.
Högerpopulismens hat riktas mot enskilda människor, men också mot det liberala samhället. Det är populismens idé: att det finns ett folk (i singular), och detta folks sanna företrädare. Populisterna erkänner inte domstolars oberoende, de tolererar inte det kritik från journalister. EU sjunker som en sten på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Under mindre än ett år dödades tre journalister i EU, i Bulgarien, i Slovakien och på Malta.
En sak vet vi: det de progressiva, liberala, anständiga krafterna gjort hittills räcker inte.
I Österrike lyckades högerextrema FPÖ få över 17 procent av rösterna. Trots videofilmen som släpptes för bara några dagar sedan från lyxvillan på Ibiza, som visar FPÖ:s partiledare HC Strache i färd med att erbjuda lukrativa statliga kontrakt till en rysk oligark som vill investera kriminella pengar i Österrike. Allt mot löfte om att oligarkens pengar ska omvandlas till kampanjbidrag till FPÖ, och till att ta kontrollen över Österrikes största dagstidning. FPÖ:s väljare visade en skrämmande immunitet mot den sanning som två av världens tyngsta tidningar släpade fram i ljuset. De högerextrema väljarna avfärdade avslöjandet som fake news, en komplott. De litar inte längre på etablerade media.
De högerextrema partierna lyfts fram av åsikter, värderingar, stämningar som måste bekämpas. Som sådana. Visst behövs en politik för schyssta jobb, en rättvis klimatomställning. Här kan och måste EU leverera. Progressiv politik på de områdena kan öka trovärdigheten för anti-rasistisk politik, men inte ersätta den. Ingen anledning att dra en lättnadens suck. All anledning att ta nya tag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
