Spotify, Tesla eller Apple utrotar inte vår tids klassamhälle. Det gör rörelser som skakar liv i samhällskritiken – underifrån.
Sverige sänker matmomsen. Alf Svensson firar 23 år som KDS-ordförande. Tjeckien ansöker om EU-medlemskap. Bill Clinton vinner presidentvalet i USA. Pernilla Wiberg tar guld i slalom. Göran Persson tillträder som partiledare för Socialdemokraterna. LO säljer Aftonbladet till Schibsted.
I kalendern står det 1996 och Europa står på tröskeln till en dramatisk politisk nyorientering.
Socialdemokratiska och progressiva partier triangulerar mot mitten för att spela ut högern och säkra regeringsmakt. Strategin ser ut att fungera. De kommande åren styr progressiva partier i Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Norge. Och Sverige.
För 20 år sedan trodde många att samhället som vi kände till det förändrats för alltid. Gårdagens sanningar kastades ut — nya etablerades.
Regeringen under Göran Persson upprepade budskapet om den nya ekonomins möjligheter. Åren dessförinnan befriades riksbanken från politiskt inflytande, budgetregler och utgiftstak stramades åt. Globalisering och teknologisk tillväxt gjorde snack om jämlikhet överflödigt. Trots att Sverige var det land i västvärlden där klassklyftorna ökade som snabbast. Men att prata om det blev något fult. Bara kurvorna pekade uppåt skulle allas båtar lyfta. Väl?
Valsegrarnas triumfer lyckades inte förskjuta den politiska kartan. Under ytan bubblade frustrationen och missnöjet över ett etablissemang som inte såg ett samhälle som slets itu. Antingen såg vi det inte, eller så ville vi inte se det. Allt det där nya — 56K-modem och mobiltelefoner med färgglada skal — glänste ju så fint, varför skulle vi bry oss om det jobbiga?
Socialdemokratin tappade samhällskritiken, surrade förhoppningarna vid marknadens mast och kastade ut barnet med badvattnet. Men den nya ekonomins evangelium löste inte upp klassamhällets konflikter. Bruksorter runt om i Sverige tömdes på jobb och framtidsutsikter, horisonten krympte snarare än växte.
Något gick snett, blicken flackade.
Arbetarrörelsen har historiskt varit den viktigaste katalysatorn för frustration och kollektiv organisering. Löftet om ett mer rättvist samhälle som fångar upp alla människors hopp och drömmar lockade väljare över hela västvärlden.
I reportageboken »De hunsades revansch — en resa i fascismens Frankrike« från 1999 skriver Bim Clinell om hur Nationella fronten lyckades erövra terräng från Socialistpartiet. Orden skaver: »Det är den nya ekonomins arbetare, isolerade underleverantörer, chaufförer, anställda vid småföretag där ingen facklig representation finns och de pressade inhopparna som röstat på Le Pen«.
Nittiotalets övertro på marknadens genialitet var både naiv och farlig. Kanske är det först nu vi ser och förstår konsekvenserna.
Klyftorna är större. Väljarna är argare. Ett bortglömt prekariat som vänder de etablerade partierna ryggen och lägger sin röst på män vid namn Trump, Le Pen och Åkesson är ett utslag av rå rasism, men också en ventil för långtgående missnöje med sakernas tillstånd. Kombinationen är explosiv.
Besluten som fattades för 20 år sedan spiller över i vår tid. Reformutrymmet för den rödgröna regeringen är ytterst litet, något som veckans klena om än välkomna förslag om bankskatt vittnar om. Missförstå mig inte. Varje tid har sina lösningar, sina politiska prismor genom vilket samhället måste förstås.
Men det är dags att vi lär av nittiotalets misstag och inte upprepar dem. Spotify, Tesla eller Apple utrotar inte vår tids klassamhälle, hur mycket vi än imponeras av dess innovationer. För det krävs politiska krafter vars själva existensberättigande bygger på samhällskritik — underifrån.
Enda sättet att lyckas mota den organiserade fascismen i grind — och bygga förtroende för ett politiskt projekt som utgår från jämlikhet och solidaritet — är genom rörelser som återuppfinner sitt uppdrag och skakar liv i samhällskritiken.
För visst kan vi inte vara nöjda med hur det ser ut? Visst måste svenska och europeiska socialdemokrater vara förbannade över allt orättvisare samhällen? Låt oss hoppas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
