Assadregimen har fallit, det internationella samfundet måste hjälpa att skapa en rättsstat.

Vi har länge vetat att Assadfamiljens styre av Syrien har varit oerhört brutalt. Ändå chockas vi när omfattningen av våldet, förtrycket och tortyren nu kommer upp till ytan.

Ett förtryck finansierat av underjordiska knarkfabriker vars droger spritt mänskliga tragedier och organiserad brottslighet i hela regionen. Tortyrfängelser i flera våningar under jord, som Saydnaya som av Amnesty kallats ett mänskligt slakthus. Avrättningar och tortyr till döds, och kroppar som slängts i massgravar. En massgrav som just hittats utanför Damaskus kan innehålla hundratusen kroppar. Hundratusentals förtvivlade familjer som inte vet vad som är mest mänskligt att hoppas på: att deras älskade familjemedlemmar överlevt tortyren, eller att de fått dö och inte behövt plågas?

Att dokumentera brotten och övergreppen är helt centralt

Nu är regimen har fallit måste rätten komma i dess ställe.

Det är mer än lovligt naivt att tänka sig att det på kort sikt går att bygga en rättsstat på de repressiva och korrupta ruiner som Assadregimen lämnar efter sig (även om Syriens grannländer skulle lämna landet ifred, vilket de inte kommer att göra). Men det är det som måste vara inriktningen: att steg för steg bygga upp en stat där rätt råder, där ingen godtyckligt fängslas, där inga försvinnanden sker, och där människor som fängslats och torterats får upprättelse, där skyldiga ställs till svars och döms för sina brott, där inte straffrihet råder. Det handlar inte i första hand om att utdela straff – vilket straff skulle kunna mäta sig med de brott som Bashar al-Assad gjort sig skyldig till? – men just om upprättelse. Om rättvisa.

Här kan det internationella samfundet spela en viktig roll. Att dokumentera brotten och övergreppen är helt centralt. De dokument som nu ligger spridda på golven i stormade ministerier och Assadafamiljens olika palats måste samlas in, sorteras, och arkiveras. De kan sedan kommer att kunna ligga till grund för rättegångar, och för sanningskommissioner. För den försoning som det idag är så svårt att föreställa sig, men som är helt oumbärlig om Syrien ska kunna bli en demokratisk rättsstat i framtiden. Vi vet vad den sydafrikanska sanningskommissionen innebar för att hela såren efter apartheid, och hur viktigt det varit för freden i Bosnien att slaktare som Ratko Mladic ställdes inför rätta i den Internationella brottsmålsdomstolen i Haag.

Rätten måste komma i regimens ställe, och det handlar också om folkrätten. Att Assadregimen var avskyvärd ger dock inte andra länder och aktörer rätt att bete sig hur som helst.

Också Israel måste respektera folkrätten. Syrian Observatory on Human Rights har dokumenterat 498 israeliska flyganfall mot Syrien sedan Assadregimens fall den 8 december.

Alla som sett Jordanfloden vet vad konflikterna i Mellanöstern ytterst så ofta handlar om. När jag stod vid den mytomspunna flodens strand för några år sedan kunde jag inte låta bli att häpna över att ”floden” mest liknar en igenvuxen å, hälften så bred som den allt annat än imponerande Fyrisån.

Bristen på vatten är akut, men det ger inte Israel rätt att varken ockupera de vattenrika Golanhöjderna (nyligen presenterade Netanyahu planer på att ytterligare utöka de folkrättsvidriga bosättningarna där) eller att bomba andra delar av Syrien. Häromdagen tog Israel kontroll över en damm i den syriska floden Yarmuk, flera kilometer utanför de ockuperade Golanhöjderna. Folkrätten måste respekteras. Inte minst för att brott mot folkrätten riskerar att reproduceras i nya brott i framtiden.