22 år gammal grips Josef av Gestapo. Efter en tid i fängelse förs han till koncentrationslägret Sachsenhausen. Läs ett utdrag ur Heinz Hegers skakande skildring.
Dagens Arena publicerar ett utdrag ur Heinz Hegers bok “Männen med rosa triangel”. Heinz Heger var psudonym för Josef Kohout. När vi här möter Josef har han just dömts till bunkerarrest.
Det jag såg och hörde under mina tre dagar i bunkern överskuggade de flesta brutaliteter och tortyrscener som jag dittills hade bevittnat.
Min cell var inte alls avsedd för fångar. I vanliga fall användes den bara som förvaringsutrymme. Därför övervakades och inspekterades den inte av SS-bunkerchefen. Det var av den anledningen som bunkerkapon hade placerat mig där.
Eftersom bunkerchefen nästan aldrig var nykter och dessutom hade överlåtit åt bunkerkapon att föra bok över de bestraffade kunde denne utan problem hålla mig gömd för sin chef. Men det fanns några långa sprickor i min celldörr som gjorde att jag hade god sikt ut i den breda gången. Där utspelade sig tortyren av fångarna, vilket jag snart blev varse.
Till exempel torterades en österrikisk fånge med rosa triangel från Innsbruck till döds i bunkern. Han kläddes av naken och bands fast med händerna vid en krok på väggen så att han inte kunde nå ned till golvet med fötterna.
Benen särades brett och surrades också fast.
Två eller tre SS-män som ansvarade för bunkern (eller cellbyggnaden, som var det officiella namnet) stod bredvid och väntade på det kommande skådespelet, det vill säga tortyren av den unge tyrolaren.
Först lekte bunkerchefen »skrattkabinett« med fången. Det innebar att SS-männen kittlade honom med gåsfjädrar under fotsulorna och armarna, i skrevet och på andra ställen av hans nakna kropp.
Till att börja med var den unge mannen krampaktigt stum. Hans skrämda blick vandrade från den ene SS-mannen till den andre. Men så var han tvungen att börja skratta. Till slut brast han ut i ett vrålande gapskratt. Det övergick snart i smärtfyllda skrik och jämranden.
Tårarna strömmade nedför kinderna medan kroppen riste i sina bojor och försökte slita sig lös. Efter kittlingstortyren lät SS-männen ynglingen hänga där en stund utan att ägna honom någon uppmärksamhet. Han grät och snyftade hämningslöst.
Men de berusade SS-herrarna ville roa sig ännu mer med den hängande fången. Bunkerkapon beordrades att hämta två plåtmuggar, den ena fylld med kallvatten och den andra med hett vatten.
– Nu ska vi koka äggen på dig, din skithög till bög! Sedan ska vi doppa dem i kallvatten, din befolkningspolitiskt odugliga nolla! Då blir du väl upphetsad, din fjolla! sade bunkerchefen njutningsfullt.
Sedan placerade han muggen med hett vatten mellan benen på fången, så att testiklarna doppades. Ynglingen gav ifrån sig hjärtskärande rop på hjälp, helt övermannad av smärtan. Han försökte slita sig loss och krypa ihop om vartannat, men eftersom händerna och fötterna var fastbundna förblev kroppen utsträckt.
– Nu ska han ha kallvatten, det kåtsvinet är ju redan upphetsat! ropade en SS-man med ett torrt skratt.
Bödlarna bytte ut varmvattensmuggen mot den andra muggen. Återigen gav tyrolaren ifrån sig ett plågat skrik. Smärtan som kallvattnet orsakade efter det sjudande heta vattnet måste ha varit fruktansvärd. Han försökte gång på gång befria sig från sina fjättrar, men kroppen vred sig förgäves.
Växelbadet upprepades några gånger. Ynglingen förlorade medvetandet efter att han hade skrikit sig hes och utstött några gurglande ljud. Men monstren i SS-uniform fick honom att kvickna till genom att hälla en hink kallvatten över honom. Därefter började de om med växelbadstortyren. Den skållade huden lossnade från tyrolarens pung.
Under tortyrsessionen skickades minst en spritflaska runt mellan SS-männen. De var minst sagt stupfulla när de kom på en ny tortyrmetod, en idé som bara kan ha uppstått i en fullkomligt pervers och djävulsk hjärna.
– Han är ju rövknullare, låt honom få njuta lite också! vrålade en av dem.
Han tog sopkvasten som stod i hörnet och körde upp den i analen på fången, som inte längre kunde skrika eftersom stämbanden svek honom, men hela kroppen spändes hårt av smärta. Han måste emellertid ha haft en väldig livskraft, för han krängde och vred sig i bojorna.
SS-männen skrattade bara för full hals över »det dumma bögsvinet«. Fångens mun rörde sig som om han skrek, men han gav inte ifrån sig ett ljud. Till slut skar SS-männen av repen som höll den medvetslöse fången uppe och lät honom falla ned på golvet. Där blev han liggande orörlig med armarna och benen vridna ur led. Sedan började SS-bödlarna ragla ut ur byggnaden, redlöst berusade.
Men på vägen ut råkade en av dem snubbla på den liggande fången.
Ilsket sparkade han till tortyroffret med stövelspetsen, varpå kroppen rörde sig.
– Bögsvinet lever ju fortfarande, sluddrade fyllbulten.
Han tog en träpall som stod vid väggen och slog den med full kraft i huvudet på fången. Det befriade honom från sina plågor. Nu var han verkligen död och slapp lida mer.
Under hela tortyren hade jag bitit mig i fingrarna för att inte skrika rakt ut av upprördhet. Men när han nu blev ihjälslagen med träpallen kunde jag inte längre behärska mig utan ylade rasande:
– Era djävlar! Era djävlar!
Men de berusade mördarna hörde mig inte. De hade redan lämnat byggnaden.
Heinz Heger
“Männen med rosa triangel” är en av ytterst få vittnesskildringar av de fasor som mötte homosexuella i Hitlers koncentrationsläger. Boken skrevs under pseudonym 1972 och är ett unikt dokument om förföljelsen av homosexuella i Tredje riket – men också en berättelse om överlevnad, hopp och kärlek. Boken ges ut av förlaget Atlas och kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
