Nu smiter arbetsgivarna igen 

ledare När arbetsgivarna använder lagen för att slippa ökad bemanning har fel intressen makten över de äldres omsorg.

Nordens största vårdkoncern Attendo vill slippa skärpta krav på nattbemanning på demensboenden. De anser att det inte finns något stöd i lagen för att personal snabbt ska kunna hjälpa de boende, det räcker att behoven »uppmärksammas«.
Minst 46 boenden har kritiserats för att ha för låg bemanning på natten sedan reglerna skärptes 2016.
Stora vårdföretag har tagit utdragna juridiska fajter för att slippa krav från inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Därmed har beslut om höjd nattbemanning fördröjts i åratal.
En luddig formulering i lagen har använts som kryphål visar en granskning i Kommunalarbetaren.

Nu kan ansvariga inte säga att de inte vet.

Vardaga (tidigare Carema) förhalade ett Ivo-krav med överklaganden i mer än tre år  – trots att underbemanningen lett till att en demenssjuk boende på en obemannad avdelning en natt slog ihjäl en annan boende. Ivo hade sex månader tidigare krävt att nattbemanningen skulle fördubblas från två till fyra, men detta hade inte skett.
I ett annat fall höjde Vardaga bemanningen på ett boende först efter fyra års rättsprocess.
Flest överklaganden har Nordens största vårdkoncern Attendo gjort.
Det är för övrigt samma arbetsgivare som anklagade vårdbiträdet Stine Christophersen för att vara illojal när hon slog larm om den otillräckliga bemanningen som ledde till att många dementa smittades och dog på äldreboendet i Stockholm där hon arbetade.

I den nyutgivna boken Historien om Arbetet (Premiss) berättar en undersköterska på Kommunals kongress om att vara ensam mellan klockan 23 och 06 med över 20 gamla.
»Hela tiden kände hon sig otillräcklig. De gamla kallade på henne men hon kunde bara vara på ett ställe åt gången.«
Året var 1988.
33 år har passerat men fortfarande springer undersköterskorna ensamma längs långa, vindlande korridorer i nattens mörka timmar. Fortfarande är de för få och hinner inte med alla boendes behov.
Skillnaden mot då är att demenssjuka och multisjuka nu dominerar landets särskilda boenden. De behöver både sjukvård och omsorg.
När resurserna inte hängt med har enda lösningen blivit att sänka kvalitén.
Det handlade om besparingar då och det handlar om besparingar nu.

Demensboenden där undersköterskor inte hinner komma på larm och ångestfyllda gamla lämnas utan tillsyn har inte övertygat arbetsgivarna om att lagen behövs.
Men det är inte bara vårdjättar med vinstintresse som motsätter sig bemanningskrav.
En nyckelroll i motståndet spelade kommunernas arbetsgivarorganisation SKR. Efter deras protester blev skrivningarna i socialtjänstförordningen luddigare än vad Socialstyrelsen avsett. Förslaget mjukades upp till en »gummiparagraf«, säger myndighetens tidigare generaldirektör Lars-Erik Holm i KA.
Arbetsgivarna, både privata och kommunala tycker myndigheten går för långt när den kräver bemanning så att larm skyndsamt kan åtgärdas.
SKR förordar istället att ta hand om demens- och multisjuka gamla »just-in-time«. Med »flexibel« personal som kallas in vid behov. Eller som delar sin tid mellan olika boenden under samma pass. Alltså samma tänk som visat sig så destruktivt för beredskap och skydd av gamlas liv under coronakrisen, som definitivt inte är över.

Socialminister Lena Hallengren (S) ger i KA stöd åt Ivos tolkning av lagen: »Finns behov av närvarande personal ska det finnas.«
Men ett tiotal överklaganden visar alltså att alla arbetsgivare inte håller med.
Även om Ivo hittills oftast fått rätt, om än efter många år, visar exemplen att lagen inte fungerar som tänkt. I den nya äldreomsorgslag som ska presenteras nästa år måste skrivningarna bli glasklara. Arbetsgivarna ska inte få styra.
Kommunal har nu beslutat att på nytt driva frågan om nationella riktlinjer för bemanning. Ann Georgsson, förbundsombudsman, säger i KA: »Om arbetsgivare kan tolka lagen som att personalen inte behöver ge de gamla snabb hjälp då behöver lagen skrivas om«.

Men det räcker inte med en lag. Det måste också finnas resurser att följa den. Hur har kommunerna tänkt lösa bemanningsbehoven när det fattas både pengar och personal?
Coronakommissionen visade att särskilda boenden kräver sjuksköterskor dygnet runt.
Dödlighet på särskilda boenden samvarierar med bemanning och scheman.
Nu kan ansvariga inte säga att de inte vet.
Kommunerna har fått stora ansvarsområden utan fullständig finansiering. Starkt växande ungdomskullar, bostadsbrist, långtidsarbetslösa, alltfler barn och gamla som behöver omsorg. Det fattas väldigt många miljarder. Kommunalskatterna har i genomsnitt nästan inte höjts på 20 år.
Men att enbart höja dem slår orättvist mot dem som tjänar minst och mot kommuner där andelen äldre är hög.

Statsminister Magdalena Andersson vill nu »ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden. Steg för steg, reform för reform.»
»De många 40-talisterna ska ha den trygga äldreomsorg de förtjänar».
Vi kan tyvärr konstatera att 40-talisterna inte kan känna sig trygga om de hamnar på att särskilt boende. Nu är det dags att statsministern börjar jobba för att de äldre och deras anhöriga behandlas med respekt.