Nu vill jag se socialdemokrater som blir förbannade

Ledare »Nu gör en helt ny cykel av idéer entré i världen«, förkunnade Vladimir Majakovskij för omkring hundra år sedan. Just så känns det, så här i springan mellan nyliberalismens kollapsade hegemoni och det nya vi ännu inte fått grepp om.

För den som har sina sympatier inom socialdemokratin kan relationen närmast beskrivas som en ständigt frustrerad kärlek. Ömsom entusiasm, ömsom uppgivenhet. Ofta känns det otillräckligt, som om de ideologiska rottrådarna är för grunda. Det hör liksom till.

Ändå blir saker gjorda, ändå rör sig det gamla arbetarepartiet framåt. Och så här efter valet visade sig ryktena om den svenska socialdemokratins död betydligt överdrivna.

Nu, i regeringsbildningens limbo, är de stora perspektiven lagda på hyllan. De närmaste dagarna tillhör taktikerna – pusslet ska läggas. Men alldeles oavsett hur nästa regering ser ut måste S dra slutsatser av delar av den europeiska socialdemokratins dödsdans.

Att regera är nämligen inte samma sak som att existera som parti. Ett parti i maktställning har dubbla uppgifter.

Den ena är att, pragmatiskt och sökande, pussla samman lösningar på aktuella samhällsproblem. Den andra är att, som parti i sin egen rätt, bygga partiorganisationer och nysta i ideologins gåtor.

Folklig vrede mot orättvisor blev arbetarrörelsens själva »baskänsla« under det förra seklet.

Att S till stor del tappat som mest där arbetslösheten och sjukfrånvaron är som värst understryker allvaret – och uppdraget.

Fascismen har som störst sprängkraft när den förmår mobilisera den ekonomiska eliten och de lägre löntagarskikten.

Föreställda gemenskaper och falska konflikter projiceras, samtidigt som verkliga motsättningar skyls över. Just därför är den så farlig.

Nu liksom på trettiotalet handlar det om vilka som lyckas kapitalisera på utvecklingen.

Historikern Jens Ljunggren argumenterar för att folklig vrede mot orättvisor blev arbetarrörelsens själva »baskänsla« under det förra seklet. »Det är förjävligt« kunde helt enkelt omsättas i reformer.

Men Ljunggren menar också att S omkring åttiotalet »tappade makten över känslorna«. Det ligger något i det.

Socialdemokratin har varit som mest framgångsrik när den flätat samman överlappande intressen i samhället. Allianser av mänsklig gemenskap.

Men för att lyckas med det krävs ett tolkningsföreträde över samhällets motsättningar och intressen. Över ilskan.

Det är knappast en slump att extremhögern tagit till sig den marxistiske teoretikern Antonio Gramscis tankegångar om hegemonier och överideologier. Politikens konturer – och mitt – kan nämligen förflyttas genom tolkningen av vad som är politiskt.

Filosofen Chantal Mouffe utvecklar Gramscis idéer till en tankefigur om radikal demokrati som en »hegemonisk närkamp« mellan konkurrerande ideologier. Hennes slutsats är att progressiva partier, i regeringsställning eller inte, hittar syre i konfliktens dialektik.

Mer konkret: det går att både vara pragmatisk i dagspolitiken och intressestyrd i de långa perspektiven. Bägge spåren behövs.

På valnatten upprepade statsminister Stefan Löfven gång på gång: »Sverige ska hålla ihop«. Budskapet förpliktigar.

Nu vill jag se socialdemokrater som blir förbannade. På klassklyftor som vi alltför länge skylt över. På att politiken trängts undan när den behövts som mest. Och på den olidliga tystnaden inför mänsklig orättvisa.

»Nu gör en helt ny cykel av idéer entré i världen«, förkunnade Vladimir Majakovskij för omkring hundra år sedan. Just så känns det, så här i springan mellan nyliberalismens kollapsade hegemoni och det nya vi ännu inte fått grepp om.

Politikens verkningsfält är inte alltid så magnetiskt tilltalande som vi hoppas. Men jag tror ändå att det är möjligt att omvandla den folkliga ilskan, den frustrerade kärleken, till något bättre.