Rösterna räknas inte om. Ahmadinejad står som segrare trots konstigheter, verkar vara de flestas slutsats. Protesterna har kallats gucciriots. Teherans norra förorter är välbärgade. Feminister hade hopp om ökad jämställdhet före valet, nu är det kvinnor och studenter som tillsammans med medelklassen kämpar för fler rättigheter.
Twitter, bloggar och internetforum är avgörande för kommunikation med utlandet. På Facebook har Mousavi 93 242 supporters. I Iran har 18,26 procent av medborgarna tillgång till internet. Det är ingen datortäthet att prata om. "Vad som utkristalliseras är en bourgeoisie som inte står ut med ytterliga fyra år med president Ahmadinejad – som har en enkel bakgrund", skriver arabiskspråkiga Londonbaserade tidningen Al-Quds.
Men ryktena om generalstrejk är större än så. Det är de första tecknen på ett enande av ett segregerat folk. Iran har ojämn inkomstfördelning, de rika bor i storstäderna medan människor har det mycket svårt i andra delar av landet. Att internationellt stödja kampen för yttrandefrihet och rättigheter får inte innebära att den stora gruppen mindre bemedlade glöms bort.
Iran har ett politiskt system med demokratiskt underskott där väktarrådet, som utses av ayatolla Khamenei, nominerar presidentkandidater. Folket väljer expertrådet som utser den högste ledaren, som måste vara Seyyed, i rakt nedstigande led släkt med profeten Muhammed. Det är möjligt att påverka, det finns valfrihet inom systemet. Men bara inom ramarna.
Det är ingen självklarhet att stödja Mousavi som person, förutom det faktum att det minst onda torde vara bästa alternativ. Han gick till val på ökad yttrandefrihet, jämställdhet och en privatiserad ekonomi. Men Mousavi är inte den ledare som kan leda kampen mot systemet efter åtta år som premiärminister på 80-talet. Frågan är om befolkningen vill störta systemet. När demonstranterna skriker Allah u akbar kan det tolkas som ett stöd för det religiösa systemet, men som ett uppror mot korrupta ledare. Samtidigt anser många att religionen hör till privatlivet. Det finns hopp om att Mousavi skulle vara den kandidat som kan reformera Iran inifrån, en Gorbatjov för Iran. Men för ett demokratiskt system behövs en annan kandidat.
Hur stöds demokratirörelserna i landet? Etnocentrism är farligt, att väst missionerar sitt eget system som om det vore det bästa. Kanske just därför håller Obama låg profil och något ligger i hans uttalande om vikten av att ett land utser sina egna ledare. Iran signalerar dock tydligt: Lägg er inte i, bland annat i en skrivelse som Irans danska ambassad har skickat till ledande danska politiker och medier. Men på uppmaning av det tjeckiska ordförandeskapet inkallar nu allt fler EU-länder iranska ambassadörer för att uttrycka sin oro över vad som nu händer i Iran. Förhoppningsvis kan Sverige som ordförandeland i EU skapa en ny Iranpolitik tillsammans med USA.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
