Ny tid för klimatet

1. Världen styrs av män med real- och maktpolitik för ögonen. För att någon ledare någonsin ska våga satsa på de frågor som inte är avgörande i dag, inte i morgon, utan om femtio till hundra år, behöver vi välja de progressiva politikerna. De som går före och visar vägen. Som vågar ta de svåra besluten och riskera att framstå som naiva för det som alla vet behöver göras i slutändan. Världen behöver politiker som kan följa det råd som gavs till USA på ett av förmötena till Köpenhamn: "Lead the way or get out of the way."

2. De rika ländernas ledare måste ge löften om konkreta åtaganden för att finansiera fattiga länders omställning och satsning på förnybara energikällor. Alternativet att låna ut hundratals miljarder dollar till dem för att de ska bli mer klimatsmarta är uselt. Många av dessa länder kämpar fortfarande med gamla skulder, eller rättare sagt, gamla skulders räntor. Lånen kommer inte kunna betalas tillbaka den här gången heller, bara gröpa ur redan urgröpta ekonomier. Och de fattiga länderna kommer därmed tvingas sälja ännu mer av sin infrastruktur och sina tillgångar till de rika.

3. Det räcker inte att fasa ut fossila bränslen i takt med att vi hittar förnybara för att begränsa koldioxidutsläppen. Det går alldeles för långsamt. I stället måste utvinningen av de fossila bränslena begränsas. Det som krävs är några länder som går före och skriver avtal om detta. När tillgången hålls nere, ökar priserna och det blir mer lönsamt att satsa på förnybar energi. Fördelen är också att det inte krävs stora avtal som alla länder måste vara med på. Det som krävs är civilkurage av några få.

4. "Att som Sverige använda pengar ur biståndsbudgeten för att bekosta klimatåtgärder är att låta världens fattigaste betala våra klimatsatsningar. Biståndspengarna är redan avsatta, och behövs, till fattigdomsbekämpning som att exempelvis minska mödradödlighet, ge fattiga flickor mediciner mot hiv/aids eller en chans att gå i skolan. Enkelt förklarat bör klimatfinansieringen inte uppfattas som bistånd utan som skadestånd för de problem som de rika ländernas klimatdestruktiva utveckling orsakat."

5. Köpenhamnsmötet är en kraftmätning om global jämlikhet, rättvisa och utjämning. Därför är det bra att fattiga länder sätter hårt mot hårt. Förvisso ledda av rikare länder som Kina, men då också med enorm tyngd som gör att de blir tagna på allvar. I-länderna har en historia av att inte lova tillräckligt stora utsläppsminskningar – och inte heller hålla de löften de ger. Fattiga människor drabbas hårdast av våra utsläpp och av klimatförändringarna de leder till. Även miljö- och klimatfrågor har ett maktperspektiv. Det är dags för riktig miljörättvisa.