Ny vår för socialliberalismen?

Vad är det som händer med Folkpartiet? Kan det vara så att det våras för socialliberalismen, efter en lång och hård vinter? Det finns tecken som tyder på det.

Ingen, inte ens allianspartierna själva, kan ha missat att verkligheten har blivit regeringssamarbetets främsta fiende. De svenska inkomstklyftorna växer snabbast i OECD, men det enda statsministern Fredrik Reinfeldt hoppas på är att sänka skatterna ännu mer. Medan socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tycker att utbrända ska spotta i nävarna och gå till jobbet. Moderaterna dominerar alliansen och målar den mörkblå medan regeringspolitiken får allt mindre förankring i människors vardag.

För drygt tio år sedan var Folkpartiet borgerlighetens värsting när det gällde människosynen, endast i konkurrens med de heteronormativa Kristdemokraterna.

I valrörelsen 2002 framställde Folkpartiet invandringen som ett problem – under den lömska devisen ”Att ställa krav är att bry sig”. Det mest kända vi och dom-förslaget från Folkpartiet är språktest för medborgarskap. Folkpartiet flirtade med främlingsfientliga krafter för att röstmaximera.

På senare tid har Moderaterna övertagit denna tvivelaktiga roll i alliansen. Inte minst genom migrationsminister Tobias Billströms djupt provocerande uttalanden. Flyktingar är volymer, papperslösa tar sina barn som gisslan och flyktinggömmare är minsann inga trevliga, blonda svenska damer.

I detta klimat, där Moderaterna blir alltmer reaktionära, händer det något med Folkpartiet. Den socialliberala ådran verkar stärkas.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm – som kallar sig feminist till skillnad från sin företrädare Nyamko Sabuni – möter Jimmie Åkesson i Agenda och gör rent hus med Sverigedemokraternas könsrollskonservatism. De klassiska socialliberalerna Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag framstår tillsammans med Arnholm som självklara folkpartistiska framtidsnamn.

Även partiledaren Jan Björklund börjar visa socialliberala tendenser – sin hopplöst reaktionära skolpolitik till trots. Kanske känner han, på sin väg ut, vartåt det barkar?

I Agendas partiledardebatt var Jan Björklund den som först sa ifrån mot Jimmie Åkessons främlingsfientliga verklighetsbeskrivning: ”Jag tycker det här blir för problemorienterat.” I samma debatt passade Björklund på att göra en inlindad invit till Socialdemokraterna. ”I verkligheten närmar vi oss varandra”, sa han om partiernas inställning till privata alternativ.

Inför valet 2014 är blockpolitiken osäkrad. Socialdemokraterna utesluter inte mitten för att finna sin nödvändiga samverkan, samtidigt som Moderaterna marginaliserar sig allt längre högerut. Om då Folkpartiet söker sig bort från kravliberalismen och tillbaka till sitt socialliberala arv kan det innebära slutet för regeringsalliansen. Och ett nytt hopp om humanismen i svensk politik.