I sommar har republikanernas primärvalskampanjer rullat igång på allvar. Vem ska de välja som presidentkandidat till 2012? Intresset är stort. Kandidaterna är många och utgången oviss. Men det är nog dags att vänja sig vid tanken att Barack Obama kommer ställas mot en politiker lojal med tepartyrörelsen – och att han mycket väl kan förlora den striden. Kanske blir det Texas guvernör Rick Perry, som håller bönemöten i stället för politiska tal. Eller den osannolikt populära aktivisten Michele Bachmann.
Efter framgångarna i kongressvalet förra året – då undersökningar visade att de hade stöd från 40 procent av väljarna – har tepartyismen skrivit nya regler för amerikansk politik. Under sommarens strider kring skuldtaket tog de hela landets ekonomi som gisslan. Även om kompromisslösheten fick populariteten att dala så blev slutuppgörelsen mer än en halv seger för dem.
En republikan kan möjligen bli vald till presidentkandidat utan tepartyrörelsens direkta stöd. Men knappast mot deras vilja. Så starka är de.
Det är en både fascinerande och obehaglig rörelse där många av den amerikanska urkonservatismens särdrag sammanfaller: religiositet, isolationism, inskränkthet och ett blint hat mot skatter och stat. I takt med att ”Kriget mot terrorismen” falnat som nationellt kitt har de i stället fångat upp en gammal tradition: ”Kriget mot Washington och den federala makten”. Den har liknats vid ett nyliberalt utbrott från det djupa inlandets alla små orter och utsträckta villastäder. Men med en nyliberalism som efter kraschen 2008 har blivit konservativt tillbakablickande, helt utan den utopiska och vetenskapliga glans den omgav sig med på 1990-talet.
Tepartyrörelsen påminner, kanske lite oväntat, om det tidiga 2000-talets globala rättviserörelser. Den är extremt heterogen. Den saknar organisation, struktur och program. Den har inga ledande gestalter; verkar inte ens tolerera några, när Sarah Palin började göra sådana anspråk förlorade hon sin position.
Det räcker med en sommar i USA – med dagstidningar, teve, radio och resor – för att påminnas om hur totalt annorlunda amerikansk politik och samhällsdebatt är jämfört med europeisk. I USA finns till exempel ingen tradition och erfarenhet av fascism eller leninism. Man kan inte lägga ett europeiskt raster över amerikansk politik. Michele Bachmann är ingen Geert Wilders.
Tepartyrörelsen är den gamla populistiska impulsens återkomst. Nu med lika stor kraft som när den föddes på 1880-talet – då var den vänster, nu långt till höger – men i båda fallen i ett samhälle där klasskillnaderna växt sig bisarra. Den har alltid varit oborstad, skränig och samtidigt ett uttryck för demokratins grundidé om den aktiva medborgaren.
När bankerna närmast villkorslöst räddades, samtidigt som privata hem såldes på exekutiv auktion utan minsta hjälp från Washington, bekräftades populismens uppdelning mellan folken och eliterna. Det var tepartyrörelsens födelse. I valet 2010 var det fler republikanska väljare än bland demokraternas som skyllde krisen på Wall street.
Mitt under skuldtaksdebatten publicerade NY Times ett långt reportage om hur den republikanska maktapparaten i representanthuset försökte anpassa och tämja den nyinvalda unga tepartygruppen. Det är svårt att inte känna sympati för dem. De är ett slags medborgarpolitiker. 40 procent har aldrig tidigare haft politiska uppdrag. De har vunnit val utan stöd från sitt parti och utan pengar från storföretagen. Deras enda lojalitet är deras väljare och egna övertygelser. Så här säger Tim Griffin från Arkansas: ”Många av oss känner att vi är här med ett uppdrag, som handlar om vår tid, och därför bekymrar vi oss inte så mycket om olika politiska konsekvenser.”
Tepartyismens blotta närvaro i maktens centrum ställer viktiga frågor om politikens och demokratins mening. Man kan säga att de påminner om många miljöpartister innan de blev realpolitiker. Är inte det en dröm om den goda politiken? Eller är det, när vi möter den, en intolerant ansvarslöshet?
Michele Bachmann är på många vis tepartyrörelsens ideal. En medborgare som började engagera sig i lokala skolfrågor och sedan valdes in i representanthuset. Hennes kunskap om både stora och små politiska sammanhang verkar ofta bygga på snabba googlingar. Men hon har något som partietablissemangen saknar: trovärdig röst och egen vilja. Bachmann är en människa. Hon förkroppsligar vår tids konservativa längtan efter det autentiska. Men i lika hög grad även efter det rena och obesudlade där kompromisser ersätts av först bön och sedan villkorslös kamp.
Republikanerna har inte lyckats särskilt bra att vattenkamma de nyinvalda. På två centrala punkter har Tepartygruppen spräckt partiet i kongressen. Dels den ekonomiska politiken under skuldtaksdebatten. Dels utrikespolitiken där de driver ett slut på kriget i Afghanistan, i juni försökte avbryta landets engagemang i Libyen och helt enkelt vill avbryta USA:s roll som ”världspolis”.
Tepartyismen är ett demokratiuppror från höger mot USA:s överklass. Men ett som kanaliserats genom rörelser och filtrerats genom idéer som saknar demokratisk trovärdighet. Rörelsens framtid är omöjlig att gissa. Det finns en uppenbar risk att de i grunden kan förändra den amerikanska republiken – i värsta fall till och med avskaffa den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
