debatt President Biden har gigantiska uppgifter framför sig. Coronaviruset ska bekämpas, liksom arbetslösheten. Ekonomin ska på fötter och landet enas, Och dessutom måste America first ersättas av en mer upplyst utrikespolitik, skriver Bengt Säve-Söderbergh.
Trump förlorade men inte det republikanska partiet. Därför svider det nog extra i den nu den alltmer bisarra och envisa mannen som nu har sina sista dagar i Vita huset. Nu väntar alla på omval av senatorer i Georgia i början av januari. Får republikanerna majoritet i senaten kommer det sannolikt att bli många käppar i hjulet för Bidens planer.
Omvärlden har reagerat med lättnad över presidentvalet samtidigt som vi djupt imponerats av det breda engagemanget i kampen mot ett lögnaktigt ego. Omvärlden hade inte någon plats i valkampanjen men självklart, inte minst för den oerhört erfarne Joe Biden, kommer utrikespolitik och internationellt samarbete att stå högt på agendan. America first ska ersättas med det upplysta egenintresset. Diplomati i stället för ett ensidigt fokus på vapenaffärer och en mans show. Att återfinna en plattform för USA:s utrikespolitik och samarbete med världen i övrigt är minst lika angeläget och har klara kopplingar till vad som kallas inrikespolitik. Ett litet exempel på hur underordnad diplomatin har varit under de senaste åren är att det tog nästan tre år innan Trump presenterade en ambassadör i Sverige.
Mycket av planeringsarbetet i Bidens läger kommer att präglas av sannolikheten att republikanerna kontrollerar senaten och därmed stora delar av budgeten. På utrikespolitikens område har presidenten betydligt mer makt och där vill nog Biden komma igång snabbt.
Putin torde vara missnöjd med valutgången och kommer inte längre att betraktas som en kompis att högakta.
Trump har gjort allt för att sänka moralen och avskeda folk i State Department. Många har för övrigt lämnat sina jobb där frivilligt eftersom de inte ville vara med på Trumps egensinniga idéer. Biden måste snabbt få igång en upprustning av såväl UD som andra institutioner som ska genomföra den stora agendan som nu ska sättas i verket
Att återgå till Parisavtalet om klimatet liksom andra dithörande frågor är nummer ett, inte minst för oss i den stora världen. Likaså vill Biden återuppta det internationella och delikata samarbetet för att stoppa utvecklingen mot kärnvapen i Iran. USA ska åter bli medlem i WHO. Putin torde vara missnöjd med valutgången och kommer inte längre att betraktas som en kompis att högakta.
Handelspolitiken måste mer följa internationella spelregler även om demokraterna traditionellt haft en större förkärlek för protektionism än republikanerna. Och hur ska dessa spelregler se ut? Det kommer sannolikt att bli en stor och debatterad fråga, inte minst på grund av Kinas snabba utveckling och växande plats på den internationella arenan. Där kommer ett samarbete med Europa vara nödvändigt även om den s.k. transatlantiska länken är ännu mer naturlig för Biden än den var för Obama. Hur hantera hela relationen till Kina blir nog den största och mest komplicerade utmaningen för den nya administrationen. Det gäller också Nordkorea. Enda resultatet av Trumps möten med Kim Jong-un har varit att ge denne diktator en plats i det internationella rampljuset. Hoten kvarstår och måste hanteras i någon slags samarbete med Kina.
Afrika och Latinamerika glömdes bort och till och med hånades av Trump. Nu ska de åter finnas med liksom det amerikanska biståndet som också varit i skamvrån. Biden ska inbjuda till ett högnivåmöte om demokrati, korruption och mänskliga rättigheter. Listan kan göras lång. Världens diktatorer och auktoritära ledare har nu förlorat en stödjepunkt och affärsvän i Vita huset. Förhoppningsvis kan det amerikanska valet ge en rejäl dos av inspiration i kampen mot dessa despoter och för demokrati.
Efter slutet på det kalla kriget var USA under en tid den enda supermakten, vilket i flera fall ledde till hybris. Det misslyckade kriget i Irak har satt djupa spår. Intresset att engagera sig i krig är så gott som borta. Biden har starkare än sina företrädare insett betydelsen av internationella organisationer som FN, NATO med flera.
Vem ska bli Bidens utrikesminister och assistera den utrikespolitiskt mest erfarna tillträdande presidenten i modern tid? I första hand tänker nog många på Susan Rice, som lojalt arbetat med demokratiska presidenter ända sedan Bill Clintons tid. Under Obama var hon både FN-ambassadör och nationell säkerhetsrådgivare. Statsråd ska godkännas av Senaten och detta kan bli hennes stötesten. Hon är inte väl sedd av republikanerna.
Men det finns flera alternativ. Jag har just med stort intresse läst en ny memoarbok av William Burns, en för den stora allmänheten okänd diplomat men som i Washington är mycket respekterad. Han har varit en nyckelperson i många av de svåra utmaningarna som såväl demokratiska som republikanska administrationer haft att hantera sedan 1980-talet. Och han kan sitt State Department inifrån. Han gick i pension strax innan Trump trädde till och har sedan dess varit chef för den ansedda Carnegiestiftelsen i Washington.
Liksom många andra har han förtvivlats över vart USA.s utrikespolitik tog vägen under de senaste åren och ställde därför upp i den planeringsstab som Biden haft till sitt förfogande. Respekterad och hyllad av alla tidigare republikaner i maktställning har jag svårt att se hur hans namn skulle underkännas i senaten. Och han skulle också kunna bli ett steg mot att finna en gemensam grund, att ena landet. Han är i varje fall ett namn att överväga på allvar.
Bengt Säve-Söderbergh
statssekreterare Utrikesdepartementet 1985–1991
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
