debatt En gemensam återhämtningsfond har svagt stöd i de EU-länder som lär bli nettogivare. För att ändra på opinionen måste politikerna prata mer om klimat och konkurrenskraft, skriver ECFR:s Mark Leonard.
Under lång tid har euroskepticism och populism jämförts med ett epidemiskt virus. Inom EU finns nu ett hopp om att det verkliga viruset har botat det politiska viruset och att populismen nu är avtagande. Europeiska ledare som Olaf Scholz har till och med argumenterat för att en återhämtningsplan kommer utgöra ett ”Hamiltonskt ögonblick” som ger nytt syfte åt det europeiska projektet. Precis som den första amerikanska finansministern Alexander Hamilton vägledde USA mot federation genom samordning av skulderna från den amerikanska revolutionen, hoppas de att den europeiska återhämtningsplanen kommer innebära nästa steg mot Europas förenta stater.
Det råder ingen tvekan om att en massiv återhämtningsplan är avgörande för att få Europas stater tillbaka på fötter efter krisen. Och det fransk-tyska initiativet utgör ett modigt första och nödvändigt steg på vägen mot europeisk återhämtning. En stor undersökning som ECFR gjort visar dock på en fara i feltolkning av allmänhetens inställning utifrån krisen och av misstag skapa grogrund för en ny våg av EU-skepticism. Vi frågade européer i nio medlemsländer, motsvarande ungefär två tredjedelar av EU:s befolkning, om de stod bakom att gemensamt bära kostnaderna och fick ett mycket tillnyktrande utfall.
För att få dessa människor att stötta en återhämtningsfond är det viktigt att inte argumentera utifrån solidaritet och federalism, utan istället egenintresse och modernisering.
Vi fann ett starkt stöd för att gemensamt bära den ekonomiska bördan i länder som troligen skulle vinna på en återhämtningsfond, men ingen av nettogivarna har ännu någon majoritet för ett sådan gemensam finansiell lösning. Även i Frankrike – som är drivande i frågan om euro-obligationer – är endast 47 procent av de tillfrågade för en gemensam ekonomisk lösning, i Tyskland 43 procent, i Sverige 30 procent, i Danmark 25 procent. Vår undersökning visar att siffrorna utifrån partival inte är mer uppmuntrande. Bara 23 procent av de som tänker rösta på Frederiksens Socialdemokrater stöder en gemensam återhämtningsfond inom EU.
Nyckeln till att skapa stöd för återhämtningsfonden ligger i att förstå oron i de skeptiska länderna. De verkar frukta skapandet av en permanent transaktion från rikt till fattigt land. Och därefter oroar de sig för att hålla liv i ohållbara ekonomier istället för att bana väg för en ny ekonomi. För att få dessa människor att stötta en återhämtningsfond är det viktigt att inte argumentera utifrån solidaritet och federalism, utan istället egenintresse och modernisering.
Låt oss börja med egenintresset. Covid-19 har visat många europeiska medborgare att den globaliserade världsordning som de är beroende av håller på att krackelera. Varken Trump eller Xi Jinping går att lita på och det finns en stor oro att i denna tid av global stress så kommer världsmarknader stänga då Kina och USA rustar för att konkurrera ut varandra.
Detta skapar en ny grund för den europeiska inre marknaden. När länder runt om i världen i allt högre grad letar inhemska marknader, kommer EU-medlemmar att inse att den enda livskraftiga inhemska marknaden är europeisk snarare än nationell. Titta bara på handelssiffrorna redan före covid-19-krisen: Handel med varor och tjänster mellan EU: s medlemsstater står för över två tredjedelar av EU:s totala handel. Handel inom EU står för 59 procent av den svenska, franska och tyska exporten, 61 procent av den danska exporten, 71 procent av den österrikiska exporten och 74 procent av den nederländska exporten. I Nederländerna består 43,9 procent av BNP av handel med varor inom EU (i Österrike: 29,8 %, i Tyskland: 21 %, Danmark: 19,9 %, Sverige: 18 %).
Ekonomer har visat oss att miljoner jobb kan gå förlorade i europeiska företag på grund av kortsiktiga chocker snarare än långsiktig konkurrenskraft. En stor engångsinjektion av kapital på marknaden skulle kunna ge en enorm avkastning, inte minst i sparsamma länder vars fördelar till stor del beror på den inre marknaden.
Den andra viktiga lärdomen som undersökningen ger är att Europas ledare inte ska prata om ett Hamiltonskt förflutet utan om en grön framtid. Som Eurobarometern från 2019 indikerar är medvetenheten om klimatläget skyhög i alla de sparsamma länderna. Nästan tre fjärdedelar (71 %) av österrikarna ser det som ett “allvarligt” problem och i Nederländerna (74 %), Danmark (83 %) och Sverige (84 %) tycker ännu större andelar av befolkningen att det är ett “mycket allvarligt” problem. Och ECFR:s undersökning visar att i Danmark och Sverige är det de människor som bryr sig om miljön som också är mest villiga att acceptera en delad ekonomisk börda. Om återhämtningsfonden lyfts fram som en framtidsfråga, borde det vara möjligt att öka väljarunderlaget för återhämtning.
Om europeiska ledare tar hänsyn till dessa två lärdomar kan de göra detta till ett europeiskt ögonblick. Om de fortsätter att argumentera i form av solidaritet och ett Hamiltonskt ögonblick riskerar vi istället att skapa en ny våg av EU-skepticism – upprätthållande exakt de koncept som de europeiska medborgarna är skeptiska till. Och precis som med den spanska influensan finns det en risk att det är denna andra våg av EU-skepticism som visar sig vara den mest dödliga. Det kan leda till ett mer aggressivt utbrott av anti-europeisk känsla, denna gång inte i europeisk periferi utan i Europas hjärta.
Mark Leonard
chef för tankesmedjan ECFR – (Europeiska utrikesrådet)
Översättning från engelska: Jonas Nordling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
