Nyfattigdomen sprider sig i vintermörkret

Bristerna i välfärden maskeras med en lovsång över privat generositet.

I juletid blir vi svenskar extra givmilda. Är det kalla vädret eller det egna dåliga samvetet över överdriven julshopping som föder empati med de svaga och utsatta? Svårt att säga, men det är ett faktum att en stor del av alla bidrag till välgörenhet ges under årets sista månader. Titta bara på det ökade engagemanget Radiohjälpen som slog insamlingsrekord i år.

Traditionellt klingar ordet välgörenhet inte särskilt väl. Inte i Sverige. Man får gå tillbaka till slutet av 1800-talet för att hitta positiva uttalanden om så kallade ”välgörenhetstanter”. I det oscariska fattigsamhällets slum gjorde borgerlighetens damer en stor insats. Men på den tiden fanns det över huvud taget inget socialt skyddsnät.

Desto mer oroande är dagens tendens att maskera bristerna i välfärden med lovsånger till privat generositet. Sedan 1 januari 2012 har vi skattereduktion för gåvor till välgörenhet och resultatet har inte låtit vänta på sig. Intresset bland rika för att ge gåvor ökar varje år.

I spetsen för den globala utvecklingen går glamorösa supermiljardärer som Bill Gates och Warren Buffett. Här hemma är det förmögna privatpersoner som författaren Henning Mankell som gör egna biståndsinsatser för Afrika och ska ha all heder av det.

Men det finns en annan sida av myntet. De senaste åren har vi sett hur kommunerna, i takt med att tillämpningen av socialtjänstlagen hårdnar, lägger ett allt tyngre ansvar för den fattigaste befolkningens väl och ve på frivilligorganisationer.

I ett klassiskt reportage från 2012 berättar P1:s Kaliber om ensamma mammor, fattiga pensionärer och arbetslösa unga som tvingas vända sig till frivilligorganisationer när bidraget från det sociala inte längre räcker till det basala: vinterkläder, mat eller ens sängplatser till barnen. Samma år delade Frälsningsarmén ut 307 000 matkassar och många volontärer vittnar om sin maktlöshet när de tvingas rycka ut i situationer som den generella välfärden borde ha omfattat.

De flesta frivilligorganisationer, kyrkliga och andra, vill sunt nog se sig själva som komplement till välfärdsstaten, inte som nödstationer där samhället dumpar sina tillkortakommanden. I vissa kommuner släpar ambitiösa socialsekreterare motsträviga klienter till Frälsningsarmén för att bidrag till mat och nya glasögon. Det här är något som den ideella sektorn helst vill slippa. Och det är lätt att föreställa sig hur det känns som klient när man på ett ögonblick förvandlas från medborgare till – nådehjon.

Attitydförändringen har gått snabbt. Under 1990-talets laddade debatter om det civila samhället gick välgörenhet fortfarande under öknamnet allmosor. Så hur blev det status att ge – som gåva, inte över skattesedeln? Samtidigt som det blev så fult att ta emot?

Välgörenhet borde i grunden vara främmande för ett samhälle med genuina välfärdsambitioner. I en värld av givare och tiggare blir vi aldrig jämlika.