Jag är en person som känner väldigt mycket skam. Det är svårt för mig att ta emot komplimanger. Jag tycker aldrig om mig själv och är väldigt konflikträdd. Jag har så klart pratat om det i terapi. Eller, det är terapin som har hjälpt mig sätta ord på det. Efter mina sju år som krönikör på Dagens Arena kan jag reflektera över varför jag, trots allt det här, har levt ett rikt liv:
Det är för jag är nyfiken.
Under våren 2017 blir jag uppsagd från mitt jobb. Samma vår tar min fyra år långa relation slut. Jag flyttar till en ny lägenhet. Jag mår inte bra. Men jag frågar mig själv: ”Vad är det jag vill göra med livet?”. Så jag försöker vara öppen för det livet har att erbjuda. Jag tar mina sparpengar och flyttar under hösten till New York. Min dröm att jobba som podcastproducent kan bli sann, om bara försöker. Jag börjar göra praktik på en podd i USA. Ganska snabbt inser jag att ett nytt land innebär nya möjligheter. Här kan jag göra allt som jag inte brukar göra i Sverige.
En dag står jag med svart kostym och fluga på röda mattan under Cannes filmfestival.
Jag laddar ner femton dejtingappar. Jag börjar med inomhusklättring. Jag behöver hitta likasinnade vänner, så jag skriker slagord på en demonstration mot folkmordet på rohingyer, arrangerat av unga bengaler. Det blir de människor jag umgås med under mina tre månader i New York. Genom att vara nyfiken på det som annars skulle kännas jobbigt lyckas jag utvecklas mer på tre månader än på tre år. Även om jag sover på en madrass i en lägenhet i Brooklyn med fyra vuxna och en hund. Plötsligt står jag på en scen med strålkastarljus i mitt ansikte och ska uppträda med improvisationsteater framför en fullsatt publik.
”Livet är vad du gör det till”, försöker jag tänka.
När jag kommer hem till Stockholm får jag ett erbjudande om att börja skriva krönikor för Dagens Arena. Det är året efter #metoo-hösten, och det finns en allmän debatt om hur den nya manligheten bör se ut. Jag låter nyfikenheten leda mitt skrivande. Jag väljer att vara sårbar och utforskar vad dejting kan vara ur ett maskulinitetsperspektiv.
Jag lyckas få jobb som TV-säljare på MediaMarkt och når till slut min dröm, att arbeta heltid som podcastproducent. Ett av mina största problem är imposter syndrome. Jag tror inte att jag är kompetent nog att vara på någon arbetsplats. Ingen plats känns som hemma för mig.
Då lutar jag mig mot den erfarenheten: Att ändå göra det som känns obekant. Det som känns obekvämt.
En dag står jag med svart kostym och fluga på röda mattan under Cannes filmfestival. Jag jobbar inte med film, men råkar hamna där ändå. En annan dag står jag på en kulle med israeliska rabbiner och planterar olivträd för palestinska bönder som har drabbats hårt av bosättare. Höga höjder är inte det bästa jag vet, men en dag faller jag 4 000 meter från himlen när en fallskärm vecklas ut och jag landar tryggt på gräset.
Jag kan få ett liv som är rikt på vänskaper, upplevelser och kunskap. Inget av det hade hänt om jag inte hade tvingat mig själv att göra det som kändes obekvämt.
Vi kan också vara nyfikna på hur andra människor tänker. Under pandemin skriver jag om hur reaktionerna på nya ”Saltkråkan” på SVT handlar om nationalism blandat med nostalgi. Mina krönikor handlar om alla möjliga ämnen. Från förorter, valdeltagande och pensioner till flyktingar som dör på Medelhavet. En gång bjuder jag hem en äldre granne, vilket lär mig att ”svenska värderingar” är en myt.
Världen är större än Sverige. Det märker jag så fort jag reser utanför landet. Det finns så många olika kulturer, olika sätt att leva på. Men varför väljer många människor att vara så stängda här? Att tro att de alltid vet bäst, och att det inte finns något nytt att lära sig?
Jag tror vi måste tänka tvärtom. Att vara öppna för olikheter och att vi kan mer än vi tror. Därför är nyfikenheten den viktigaste egenskapen vi kan ha som människor. Att göra det som känns obekvämt kan utveckla oss.
2024 börjar året med att jag blir uppsagd från ännu ett jobb. Ännu en lång relation kraschar. Jag har inte råd att gå i terapi längre. Nu är jag tillbaka på den platsen i livet igen. Men jag låter nyfikenheten leda mig framåt. Det är den enda vägen.
Det här är min sista krönika här. Tack till Dagens Arena och alla läsare.
Tanvir Mansur
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
