Är vi på väg in i en era där demokratin som vi känner den stöps om? Ett obekvämt tecken i tiden är att varken liberalism eller socialdemokrati lyckas formulera alternativ till den Sverigeberättelse som SD torgför.
I motsats till de högljudda kritikerna uppfattar jag Stefan Löfven som en rakryggad och modern ledare för en spretig regering. Han är dessutom, trots bristande erfarenhet, en duktig mediestrateg. Förmodligen var det därför hans aningslösa uttalande om möjligheten att sätta in militär mot kriminella gäng väckte avsky bland tunga socialdemokrater .
Men tyvärr går det inte att se statsministerns fadäs som en isolerad händelse. De senaste två åren har präglats av ett helt nytt idéklimat. Efter mer än ett halvt sekel av progressiv socialliberalism i socialdemokratisk tappning, och ett 90- och 10-tal dominerade av nyliberalism, verkar det offentliga samtalet ha tagit en ny vändning.
Militaristiska, misogyna och fosterländska tongångar hörs allt oftare. I tidningar som Dagens Industri, Svenska Dagbladet och samtliga kanaler som finansieras via Axel och Margaret Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, som tidningen Axess och Axess TV, attackeras numera regelbundet vad som ofta refereras till som den dödsföraktande svenska modernitetstron.
Det är minsann inga överord att påstå att konservatismen är tillbaka som tung faktor politiken. Men varför har den i tider av stabilt välstånd och hyfsad tillväxt fått sådan medvind?
Konservatismen är inte antidemokratisk i sig, men kan, som vissa av dess förespråkare påpekar, snabbt glida över i fascism.
Svenska Dagbladet valde i helgen att turnera frågan på ett annat vis. Vad har sekelskiftesnationalisten och demokratimotståndaren Rudolf Kjellén med dagens svenska borgerlighet att göra? undrar man i ett suveränt söndagsreportage signerat Malena Rydell. Ganska mycket visar det sig när reportern besöker studentföreningen Heimdal i Uppsala, den största och viktigaste plantskolan för borgerliga intellektuella och moderata politiker, numera med en uttalad nationalistisk och SD-vänlig inriktning.
Heimdaliterna talar gärna öppet om sina rötter och kopplingarna till den så kallade unghögern, vars guldålder inträffade på 1910-talet. Ironiskt nog sammanföll den med liberalernas och arbetarrörelsens stora landvinningar – samtidigt pågick även rösträttsrörelsen som till slut segrade.
Konservatismen förtvinade till en av dessa stora berättelser som på grund av sina djupt komprometterande kopplingar till nazismen kunde köras över av folkhemsbyggare och andra sociala framstegsivrare.
Nu sticker den fram sitt tryne igen. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren säger till SvD att han är övertygad om att vi är på väg in i en ny era där demokratin som vi känt den kommer att omformuleras.
Det låter livsfarligt. Konservatismen är inte antidemokratisk i sig, men kan, som vissa av dess förespråkare påpekar, snabbt glida över i fascism.
Och det mest skrämmande är att inget av de moderna liberala partierna – inte heller socialdemokratin – verkar kunna erbjuda något alternativ till den Sverigeberättelse som i SD:s historielösa tappning blir till ödesgemenskap.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
