krönika Inom det republikanska partiet i USA pågår en omprövning av den negativa synen på fackföreningar. Bland de konservativa i Sverige syns dock inga sådana tecken. Vad händer om gnistan tänds även här, undrar German Bender.
Finns det potential för en fackföreningsvänlig konservatism?
Frågan är inte så absurd som den kan verka. För ganska precis ett år sedan lanserades den konservativa tankesmedjan American Compass av grundaren Oren Cass, med målsättningen att ”hjälpa den amerikanska konservatismen att återhämta sig från sin kroniska marknadsfundamentalism”. Bara orden ”kronisk marknadsfundamentalism” sände sannolikt kalla kårar längs republikanska ryggrader runtom i USA.
Det är ord som brukar slungas från Bernie Sanders talarstol. Nu kom de från republikanernas högerflygel.
Ett halvår senare väckte American Compass återigen uppståndelse med en debattartikel i Wall Street Journal, vars rubrik USA behöver en konservativ arbetarrörelse nog fick det att svartna för ögonen på kongressledamöter till både höger och vänster. I artikeln argumenterar Oren Cass för att starkare fackförbund kan leda vägen för mindre statligt inflytande, en starkare ekonomi, mer traditionella värderingar och samhällen. I artikeln citeras bland annat John Stuart Mill, som hyste den måhända föga kända uppfattningen att arbetare måste kunna gå samman i starka fackföreningar för att få så höga löner som möjligt.
Oren Cass, en Harvardutbildad 37-årig före detta rådgivare åt den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten Mitt Romney, har på kort tid gjort sig ett namn bland de konservativa som försöker mejsla fram en ny agenda för republikanerna efter Donald Trump. Idén om att en arbetarvänlig politik bör vara den centrala byggstenen i framtidens konservatism utvecklade han redan 2018 i boken The Once and Future Worker. I höstas omsattes hans tankar i antologin A Seat at the Table, något av en politisk programförklaring vars andemening är att den amerikanske arbetaren måste garanteras en plats vid det politiska förhandlingsbordet.
I en intervju i webbmagasinet Quilettes podcast sammanfattade Oren Cass sina tankar på ett sätt som fick åtminstone mig att höja på ögonbrynen:
Att arbetstagare ska kunna organisera sig kollektivt, att det ska finnas samhälleliga institutioner som representerar deras intressen både politiskt och ekonomiskt är helt enkelt en bra idé. Jag tror för övrigt att det i grunden är en konservativ idé, eftersom alternativet vore att staten gjorde det. Om arbetstagarna inte har makt på arbetsmarknaden kommer vi att behöva omfördela i efterhand, eftersom det leder till mer ojämlikhet. Vi kommer antingen att ha ett system där arbetstagare också har makt och kan förhandla jämbördigt med arbetsgivare, eller också kommer staten att spela den rollen.
Det här är förstås inte obekanta resonemang för Dagens Arenas läsare, tvärtom nickar nog många instämmande åt det mesta. Det häpnadsväckande är att de här tankarna nu förs fram från konservativt håll.
Oren Cass och American Compass har dessutom stöd från senatorer som Marco Rubio och Tom Cotton, som profilerat sig på att företräda den vita arbetarklass som röstade på Donald Trump. Emot sig har de bland andra Mitch McConnell, som representerar den mer storförtagsvänliga och marknadsliberala falangen inom det republikanska partiet.
Det finns ett starkt stöd i republikanernas väljarkår för idéer om en konservativ arbetarrörelse.
Vilken väg partiet väljer återstår att se, men att det finns ett starkt stöd i republikanernas väljarkår för Oren Cass och American Compass idéer om en konservativ arbetarrörelse – med fackföreningsvänlig politik, mindre statlig inblandning i arbetsmarknaden, sektorsvisa kollektivavtalsförhandlingar, hög sysselsättning och låg invandring – står utom tvivel.
Vilket för oss till Sverige.
Även här finns det nämligen betydande stöd för en sådan politik. Det märks inte minst i hur stödet för Socialdemokraterna ökat när partiet lagt om sin migrationspolitik. Sedan länge är det också ett välkänt faktum att Sverigedemokraterna har starkt stöd bland arbetarväljare. På senare tid har stödet visserligen minskat, men det finns tecken på att det börjat vända uppåt igen. Stödet för SD+M+KD bland LO-medlemmarna har legat mellan 37,8 och 48,8 procent det senaste året, enligt SCB:s partisympatiundersökning. Mindre uppmärksammat är att det över tid också ökat kraftigt bland TCO- och Saco-väljare, om än från låga nivåer.
Precis som i USA finns det i Sverige en schism inom högern. Här har vi på den ena sidan en nyliberal borgerlighet och på den andra en nykonservativ treudd som tagit allt tydligare form sedan Allianssamarbetet föll efter valet 2018. Tidigare har skillnaderna mellan de här två borgerliga falangerna mest handlat om synen på frågor som invandring, kulturfrågor och svenska värderingar.
Hittills har därför vässandet av treudden SD+M+KD mest handlat om att de två sistnämnda närmat sig SD i värderingsfrågor, medan SD i sin tur anammat en mer traditionell borgerlig ekonomisk politik. Det är värt att notera att det senare skedde efter lobbying från Svenskt Näringsliv. SD har alltså än så länge valt en annan väg till makten än den fackföreningsvänliga konservatism som vädrat morgonluft i USA. Faktum är att SD och LO varit på konfliktkurs i många frågor, trots det stora stödet för SD bland LO-väljare.
Ledande sverigedemokrater som Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson har – åtminstone för tillfället – låtit sig övertalas av den massiva lobbyapparat som näringslivet finansierar i form av intresseorganisationer, tankesmedjor, forskningsinstitut och medier.
Men detta landskap har börjat förändras och det växer nu fram ett konservativt idé- och opinionslandskap med aktörer som Kvartal, Bulletin och Oikos, där även mer etablerade aktörer som Den Nya Välfärden, SvD och Axess ingår.
Det skifte vi nu ser i USA, där den inomborgerliga schismen börjat omfatta ekonomiska frågor som finanspolitik och arbetsmarknadspolitik, handelspolitik och marknadsregleringar, är än så länge inte lika tydligt i Sverige (de få borgerliga röster som höjts mot marknadiseringen av välfärden och skolan handlar nog mer om skademinimering än om en genuin synvända).
Inom delar av den amerikanska konservatismen pågår även en omprövning av synen på fackföreningar. Insikten växer om att stödet från löntagare i allmänhet, och delar av arbetarklassen i synnerhet, kan vinnas om man på allvar förbättrar förutsättningarna för anställda att organisera sig och agera kollektivt för att hävda sina intressen gentemot arbetsgivare och kapitalägare.
Det har inte skett i Sverige. Än.
Sverigedemokraterna har haft planer på att starta ett eget fack, men hittills misslyckats.
Däremot har vi sett tendenser i den riktningen. Sverigedemokraterna har haft planer på att starta ett eget fack, men hittills misslyckats. Man har också försökt få sverigedemokrater förtroendevalda i framför allt LO-förbund, något som också misslyckats eftersom aktiva SD-politiker blivit uteslutna av sina fackliga organisationer.
Men den fackliga strategin att utesluta SD-politiker prövas nu rättsligt. Det gäller lastbilschauffören och SD-politikern Mats Fredlund i Kiruna, som stämt LO-förbundet Transport för att ha uteslutit honom 2018. Fredlund kräver 100 000 kronor i skadestånd och att uteslutningsbeslutet hävs. Stockholms tingsrätt meddelar sin dom den 4 mars och om Fredlund förlorar säger han sig vilja driva fallet till Europadomstolen.
En viktig skillnad mellan SD:s och American Compass förhållningssätt till facket, är att SD hittills försökt göra inbrytningar i facket samtidigt som man drivit en traditionell högerpolitik med antifackliga inslag. American Compass har, åtminstone retoriskt, fört fram konkreta förslag som om de faktiskt genomfördes skulle stärka många fackliga organisationer och löntagare i USA (även om organisationens trovärdighet härvidlag blivit starkt ifrågasatt).
Om det är arbetarväljare man har siktet på kan American Compass förment fackföreningsvänliga strategi frigöra en underutnyttjad potential för den konservativa högern även i Sverige. Den nyliberala falangen, med Annie Lööf och Nyamko Sabuni i spetsen, är nämligen djupt skeptisk till fackföreningar i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet (senast illustrerat med en bild där Centerns arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl stolt mottog en tavla av en brinnande LO-borg).
Frågan är om SD på sikt kommer hålla fast vid den nuvarande marknadsliberala linjen, eller om man istället bedömer att det vore bättre att försöka flörta med facket för att stärka sin bas.
Då kanske även moderater och kristdemokrater tvingas ställa sig samma fråga som nu ställs inom delar av det republikanska partiet i USA: kan en fackföreningsvänlig konservatism liera sig med en konservativ arbetarrörelse? Den politiska kraft som konservatismen skulle kunna låsa upp om man lyckades med en sådan omläggning vore enorm.
Där finns nyckeln till ett långsiktigt maktinnehav för en nykonservativ höger.
Hittills har näringslivet och de traditionella borgerliga partierna lyckats tygla SD och fått partiet att anpassa sig i avgörande frågor som näringspolitik, skatter, marknadsregleringar och arbetsmarknadspolitik.
Om SD överger sin fackföreningsfientliga strategi för att lansera löntagarvänliga reformförslag skulle pressen på fackförbunden bli stor.
Men på längre sikt kan det bli Sverigedemokraterna som tyglar Svenskt Näringsliv och övertygar Sveriges ekonomiska elit om att den konservativa falangen är högerns tyngsta maktspelare. Man har ju redan övertygat Moderaterna att överge näringslivets linje när det gäller arbetskraftsinvandring. Och även inom näringslivet torde det finnas visst gehör för (lagom) starka fackförbund, långsiktiga spelregler på arbetsmarknaden och en stabil parlamentarisk situation i form av en konservativ majoritet.
I ett sådant läge blir fackets vägval avgörande.
Om SD överger sin fackföreningsfientliga strategi och i stället försöker använda sitt stöd bland arbetarväljare (och även ett växande stöd inom TCO- och Saco-grupperna) för att lansera fackförenings- och löntagarvänliga reformförslag, likt tankegångarna från American Compass, skulle pressen på fackförbunden bli stor. Särskilt om de får stöd av de konservativa tankesmedjorna och sajterna, som hittills inte visat något intresse för en sådan strategi.
Här bör det sägas att det inte finns, vare sig i dagsläget eller historiskt, något som antyder att en bred majoritet – eller ens en minoritet – av den svenska fackföreningsrörelsen skulle ompröva sin negativa syn på nykonservatismen.
Men svensk politik präglas sedan några år av tämligen tvära kast och med tanke på den oförutsägbara politiska utvecklingen både här och runtom i världen är tvärsäkra prognoser minst sagt vanskliga.
Vi gör klokt i att inte ta någonting för givet.
Att granska, utbilda och opinionsbilda mot nykonservatismen – även om den utger sig för att vara fackföreningsvänlig och oavsett om den manifesterar sig inom socialdemokratin eller i andra partier – är en uppgift som alla fackliga organisationer, tankesmedjor, publikationer och genuint fackföreningsvänliga partier bör ta på största allvar.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
