Fackförbund och progressiva partier har en historisk chans att vända utvecklingen. Marknadsfundamentalismen har tappat greppet.
Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher kliver upp i talarstolen i det anrika Lancaster House i västra London. Året är 1988 och debatten om skapandet av en europeisk inre marknad bubblar för fullt.
”Vi ser hoppfullt fram emot att svepa undan barriärerna för en fri marknad i Europa”, konstaterar Thatcher entusiastiskt.
Kampanjen ”Europa öppet för affärer” har just lanserats och europeiska politiker tävlar i marknadsvurm.
Mycket har hänt på 26 år. Den till synes orubbliga nyliberala vågen har om inte ebbat ut så åtminstone mattats ut ordentligt. Idéutvecklingen har för länge sedan avstannat och de som ännu tror på den otyglade marknadens överlägsenhet klamrar sig fast vid gamla doktriner.
Inte minst märks det i synen på vad som är en marknad, vilken typ av konkurrens som behövs och politikens roll i utformningen av det europeiska projektet. Alltfler ifrågasätter marknadsfundamentalismens dogmer, också inom EU:s absoluta topp.
På seminariet “Nya EU-direktiv – nya möjligheter att ställa krav vid offentlig upphandling?”, arrangerat av Arena Idé, LO, TCO och Vision, diskuterades nyheterna i EU:s förändrade direktiv som antogs i februari i år.
Övertron på marknadens effektivitet och rationalitet har skapat ett system där lägsta anbud på tjänster har varit avgörande för vilket företag som vinner en upphandling.
Bara i Sverige används omkring 500 miljarder kronor i gemensamma resurser årligen i offentliga upphandlingar. Sociala och miljömässiga hänsyn har ofta omöjliggjorts, då de setts som konkurrenshinder. Spelbrädet har varit riggat till förmån för företag, på bekostnad av fackligt inflytande.
Tills nu. I EU:s nya direktiv för upphandling har betoningen på konkurrens och new public management ersatts av skrivningar om löntagares rättigheter och villkor. På flera områden ska ILO-konventioner ligga till grund för vilka som till sist vinner upphandlingar.
Onormalt låga bud som uppenbart sker på bekostnad av löner och villkor kan förkastas. Priset ska inte längre vara den enskilt viktigaste faktorn, enligt direktivet.
Sedan den polariserade debatten om utstationeringsdirektiv och urholkade rättigheter för löntagare 2004 har vinden vänt. I dag ses inte fackliga rättigheter enbart som en broms för tillväxt och välstånd. Kollektivavtal kan till och med vara en konkurrensfördel.
Peter Kunzlik, professor vid East Anglia University, är kritisk till de senaste 30 årens jättelika nyliberala experiment:
”Två fundamentalt olika idéer om Europa står mot varandra. Nyliberalerna menar att all politisk inblandning i marknadens villkor är fel i grunden. Mot dem står den sociala visionen om ett Europa som handlar om mer än bara kortsiktig vinst.”
Utvecklingen väcker hopp. För även om EU-direktiv knappast är stoff för slagord rymmer det en avgörande debatt om framtidens Europa.
Fackförbund och progressiva partier har en historisk chans att ytterligare vrida utvecklingen; från marknadsfundamentalism, till universella och inkluderande rättigheter.
Den senaste tidens våg av förändringar är en uppmaning, ett rop till handling, för alla som vill att de som betalar för marknaden faktiskt också är med och bestämmer över den. Om än 26 år försenat.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
